Stämbandsförlamning – DEL 1

stämbandsförlamning

Jag minns vad jag tänkte när jag tog denna bild.

“Om jag nånsin återvänder till något slags kreativt liv igen kommer jag antagligen vilja skriva eller sjunga något om hur jag känner mig i den här stunden. Jag behöver minnas. Jag tar en bild.”

Nedbäddad i en sjukhussäng på Karoliska i Stockholm den 2 maj 2018. Iförd en urtvättad nattskjorta av märket Landstinget försöker jag fokusera på att andas för att syresätta min kropp. Det ligger fem andra personer på samma sal som jag, de pratar med varann och mumsar på kvällsfikat. Alla har de genomgått samma operation som jag. Ändå mår vi så olika. De har fått sina sköldkörtlar bortopererade, jag har halva min kvar eftersom ingreppet avbröts. Mitt vänstra stämband förlamandes under operationen. Den kloka kirurgen, väl införstådd i min rädsla för att drabbas av just stämbandsförlamning, tog inga risker utan avbröt operationen.

Jag har blivit satt på en medicin som ska boosta cellförnyelsen och förhoppningsvis påskynda läkningen av stämbandet. Medicinen sänker mitt blodtryck och gör mig illamående. Varje gång jag sväljer känns det som det sitter ett rakblad i halsen. Men det är inte det värsta. Det värsta är att jag känner hur min röst sviker mig när jag pratar, trots att all vårdpersonal vänligt påpekar att min röst låter så fin. Helt naturlig. Som vanligt. “Du kommer säkert att bli opererad imorgon igen” säger en sjuksköterska. Men jag känner ju min röst så väl och vet att så här ska det inte vara. Vetskapen om att jag kommer behöva gå igenom en till operation känns övermäktig. Försöker skjuta undan de tankarna, fokuserar på att andas.

Morgonen därpå är det dags för undersökning av mina stämband. En kamera skickas ner via näsan och jag får säga de obligatoriska “da da” och “ba ba”. “Konstigt” tycker läkaren. “Din röst låter normal men jag ser ju att ditt vänstra stämband är helt stilla. Jag ska gå och hämta en kollega”. Den nya läkaren konstaterar också att jag, stämbandsförlamning till trots, fonerar på ett sätt som gör att rösten fungerar.

Jag kommer tillbaka till avdelningen och möter kirurgen som berättar att operationen blir uppskjuten, mitt stämband behöver komma igång igen innan de kan slutföra vad de påbörjat. Jag känner hur jag faller nedåt, bakåt, en fullständig mental krasch. Orkar inte att ännu en gång vänta på något som ska hända men inte veta när det ska hända. Jag har redan levt i vakum i ett halvår. Kirurgen inser mitt dilemma och ger mig raskt ett nytt operationsdatum. “Vi siktar på 15 juni Karin”, säger hen. “Och jag förstår att du är förtvivlad, det är jag med. Men vi kommer att fixa detta, du kommer bli bra”.

Känner att jag behöver dela upp min storytelling om mitt ledsna stämband för det är jobbigt att skriva ner detta. Men värt och viktigt. För mig själv. Och förhoppningsvis för flera andra. Under mitt sjukår 2018 har jag stärkts, många gånger, av att höra olika människor berätta om svåra saker de upplevt. Hur de har varit långt nere under ytan. Hur de har tagit sig upp. Hur de har format sina liv igen. Hur det känns när livet återvänder.

Jag var inte speciellt glad under 2018. Absolut inte lycklig. För jag kunde inte sjunga. Men jag upptäckte att jag kände mening med livet ändå. Och det är mycket mer värt än att vara lycklig. För lycka kan omöjligt vara en konstant känsla, det ruset orkar man inte vara i under en längre period. Lyckan kommer och går. Att känna mening är något större. För mig handlar det om att känna att jag trivs med mig själv och att jag vill finnas till för andra människor. Kunna glädjas med andra och inspireras av andra. Hitta energi och påfyllnad i naturen. Lyssna till musik, bli berörd av olika slags konstformer. Orka förundras över små saker.

Min starkaste drivkraft är att jag alltid har ambitionen. Den kraften har varit min livlina genom allt tungt. När jag var som sjukast var jag i princip handligsförlamad till det mesta men någonstans inom mig fanns ambitionskänslan kvar. Jag samlade på ord, skrev ner dem, spelade in 5-sekunders tagningar med hummande ljud i telefonens röstmemo. Tänkte att jag spar detta till sen. Till och med när jag låg där i sjukhussängen och kände starkt att jag nog aldrig mer kommer kunna sjunga. Då fanns där en liten, liten ambition som pyrde på lägstanivå.
Jag tar en bild. Så jag kommer ihåg.

Stämbandsförlamning DEL 2 hittar du här >>

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

Lämna en kommentar