Stämbandsförlamning – DEL 3

havsvik

Om du vill läsa tidigare inlägg om min stämbandsförlamning hittar du dem här:
Stämbandsförlamning – DEL 1
Stämbandsförlamning – DEL 2

I slutet av augusti 2018 hade det passerat drygt två månader sedan den sista operationen. Mitt ärr hade läkt ihop bra och det stramade mindre och mindre för var dag. Jag fick en läkartid inbokad på öron-näsa-hals-avdelningen på Sophiahemmet i Stockholm för att kolla att mina stämband var intakta. Denna gång blev jag inte slangad genom näsan. Istället använde läkaren ett rör med en kamera som fick gå ner i min hals. Kameran gav en tydligare bild av stämbanden än om man går genom näsan. Fast tror ändå att jag föredrar slangen i näsan. Ogillar när nån grabbar tag i min tunga och för ner ett rör i min hals… Eh. Hursom. Mina stämband var okej, om än lite bleka. Inte så spänstiga. Men inga skador. Skönt!

Jag blev ihopkopplad med en logoped och sångpedagog som fick hjälpa mig igång. Första mötet med henne var sjukt jobbigt. Hon ville så klart veta vad som hänt och jag fick för första gången dra hela min sjukdomsstory från början till där jag befann mig just då. Det var som att öppna en kran. Allt det där jobbiga fick krypa ur mig. Jag pratade och grät. Hon förstod eftersom hon själv upplevt ett “röst-tapp” i sitt liv. Där och då kände jag väldigt starkt att det kommer ordna sig. På riktigt. Min röst var inte skadad, bara trött och ur form. Musklerna behövde få en chans att bli spänstiga igen. Nu var jag på banan igen och jag ville framåt. Och jag fick hjälp!

Det första jag fick ta tag i var att använda min talröst på ett bra sätt. Jag hade, av naturliga orsaker, blivit lite rädd för att ta tag om min röst och låta stämbanden jobba ordentligt. För dem vill ju det! Det “läckiga” sätt jag börjat prata på fick ta ett stort kliv åt sidan. Jag jobbade en del med talövningar men den mesta återhämtningen gjorde jag i vardagen, i min dialog med andra människor. Påminde mig själv hela tiden om att artikulera och ha med mig stöd.

Jag träffade också en sjukgymnast vid några tillfällen. Hon är specialiserad på att arbeta med röstmuskulatur genom massage och stretch. Väldigt, väldigt bra. Hon såg till att mjuka upp muskulaturen som mitt tungben hänger på vilket gjorde underverk för min röst. Första gången jag lämnade hennes mottagning kändes det som en sten lossnat från min hals. På riktigt!

Det gick relativt snabbt för mig att återhämta rösten. Jag hade tänkt att det skulle ta längre tid men i slutet av oktober kände jag mig redo att prova på att jobba lite. Testa mina vingar, flyga på låg höjd. Och det kändes bra. Jag blev lätt fysiskt trött i rösten men absolut inte hes. Sång fanns i mig, det gällde bara att våga släppa ut den. Lita på min förmåga. Våga våga. Ligger så mycket tyngd i dessa ord. Det var u n d e r b a r t när jag fick känna att rösten höll igen. Klangen var på väg tillbaka och snart skulle jag vara redo att ta mig framåt, uppåt och ut på riktigt.

Känner stor tacksamhet till de som hjälpt mig och stöttat mig under min rehabtid. Och till alla som tagit er tid att lyssna – tack. Jag har malt igenom min sjuk-historia så många gånger men behöver göra det flera gånger till för att bli helt hel. Eller så hel jag kan bli. Min sköldkörtel är borta för alltid och mediciner kommer jag äta under resten av mitt liv. Trots hårda käftsmällar reser jag mig upp och går vägen framåt. Med mig har jag min vilja, kärlek och alla sånger jag ska sjunga.

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

Lämna en kommentar