Bloggen

röd stuga med vita knutar

För en månad sedan var jag i Rättvik och gjorde en konsert med min vokalgrupp Irmelin. Nu är jag tillbaka i Rättvik, eller närmare bestämt Västbjörka igen, denna gången lite mer ledig och jag har min familj med mig. Vi kände att det var läge för några dagars avbrott från vardagen och speciellt jag kände en längtan efter att få bo i stugan jag tillbringade mycket tid i som liten. Till min stora glädje gillar mina barn och min man att vara här också. Det är verkligen en speciell känsla i detta hus. Barnen njuter av att vara lediga, de har mormor och morfar nästgårds, kusiner och kompisar, cyklar och perfekta cykelvägar att fara fram på. Jag kan arbeta med det jag behöver och min man har flextid att plocka ut. Vi har det rätt soft med andra ord.

Två barn vid vatten

Tidigare idag var vi vid dammen som ligger några kilometer bort från vår stuga. Jag fotade och filmade. Lurade på att göra en kulningsfilm men det var för mycket störande ljud från dammens vattenkraftverk. Brusandet är inte så starkt men tillräckligt för att störa mina rop. Så det blir till att leta upp ett annat ställe för att filma under morgondagen. Fotade gjorde jag dock, både vid badplatsen och i skogen. Sån nostalgi för mig att hänga runt i mina gamla hoods. Så många minnen dyker upp. Det är fint att se mina egna barn ramla in på stigarna jag själv trampade.

Karin Ericsson Back

Ljuset som faller på bänken i bilden ovan – visst är det något magiskt med det? Det är när jag fångar ögonblicksbilder som denna jag känner att jag vill vidareutveckla mitt fotograferande. Det är så fantastiskt att förmedla genom bilder. Och musik. Och dessa i kombination. YES! Så häftigt.

Om du är nyfiken på att se mer från mina dagar i Rättvik kan du följa mig på Instagram och kolla mina stories där jag delar både bilder och små filmer. Nu ska jag strax bege mig till grannbyn Vikarbyn för att bli bjuden på födelsedagsmiddag. Jag firade fyrtioett år i tisdags och det firas kungligt i flera dagar. Bistro Apan slår upp sina portar och jag sammanstrålar med mina dödspolare Petra och Emma – och de fyller också år i maj så det handlar alltså om ett trippel 41-års-kalas! Hörde jag skål?

Karin Ericsson Back

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

Det är måndag, vår och solen skiner. Jag precis varit på vårdcentralen i Gnesta och blivit uppkopplad mot en blodtrycksmätare då mitt blodtryck har svajjat lite hit och dit. Under en period i vintras var mitt blodtryck högt men då hade jag också feber i många veckor. Ändå sattes blodtrycksmedicin in – som jag inte alls mådde bra av visade det sig. Så jag slutade med den på eget bevåg och såg istället till att ha en blodtrycksmätare hemma och mitt tryck har varit bra. När jag däremot kommer till vårdcentraler eller sjukhus går min puls och mitt tryck per automatik upp. Lider av det s.k vitarocken-syndromet. Jag tycker det är jobbigt med vårdmiljöer oavsett vad mitt ärende är. En av mina läkarkontakter vill en gång för alla utesluta att mitt blodtryck är förhöjt så nu är jag inne i en 24-timmars mätning. Ett dygn med blodtrycksmanschett och en dosa som drar igång mätning var 20 min. Bara att hålla i och hålla ut. Spännande att prova nya saker men just denna grej? Nja. Not so much. Men jag hoppas på ett bra resultat. Jag jobbar hårt på att optimera min hälsa, må så bra jag bara kan.

kulningskurs karin ericsson back
Några av deltagarna vid kulningskursen provar sina röster!

Är rackarns glad över att mina uppdrag förra veckan landade så fint. Konsert i Björnlunda med min kör på tisdagen, fullsatt kyrka och sången fick verkligen fylla varje vrå. Glädjen hos publiken, kören, mig själv, den euforin går nästan att ta på, den är så stark!
I fredags spelade jag tillsammans med Simon Stålspets vid Fest i Flen, årets första utomhus-gig i solsken, skönt häng och bra flöde i vår musik. I lördags höll jag i en kulningskurs vid Sigridslunds café & handelsbod och fick möta elva starka, stolta kvinnor som modigt prövade sina röster och kastade sig ut i kulningsvärlden. Så himla häftigt! Och igår, söndag, klickade jag iväg ansökan om verksamhetsstöd för Irmelin till Statens Kulturråd. Tanken var att det skulle skett i torsdags men det gick helt enkelt inte. Jag var för trött och kände att jag inte mäktade med ännu en korrekturläsning av all text. Och det var rätt beslut, några dagars distans gjorde att jag verkligen kunde se alla kvalitéer ansökan innehåller.

Om förra veckan var fullmatad så är denna vecka inte alls det. Jag har inga konserter eller kurser och inga deadlines. Idag kommer jag administrera förra veckans arbete och ha ett telefonmöte om kommande uppdrag. Imorgon tisdag har jag avslutning med kören för terminen. Och under resterande veckan kommer jag arrangera några nya låtar och göra lite prov-inspelningar på sånger. Ska lägga sista handen vid webbsidans nya utformning och jag ska ge mig i kast med att sätta upp mitt nyhetsbrev. Ni är ett gäng som anmält er, så kul! Jag hoppas få ut första brevet inom några veckor. Vill du också ha mitt nyhetsbrev? Välkommen att anmäla dig! 

–> Vet att jag utlovade ett inlägg om vilka symtom jag hade när jag fick min diagnos giftstruma/graves. Det kommer! Behöver tryckutjämna lite innan jag skriver 🙂 På lördag, 25 maj, är det internationella sköldkörteldagen, och den firas på flera manifestationer runt om i landet. Läs mer på Sköldkörtelförbundets hemsida >>

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

gitarr kossor

Den här fotograferingen glömmer jag inte i första taget! Jag och Simon Stålspets skulle göra en turné för Scenkonst Sörmland för några år sedan och det behövde fotas framsida till utbudskatalogen. Vi blev utskickade i en hage med kor. Jag har absolut inget emot kor men när det ska poseras, när en har flera dyrbara instrument med sig, när hagen svämmar över av färsk ko-skit, när kossorna är intresserade av att slicka på instrumentfodral, instrumenten, våra skor, min klänning… Då är det inte lätt kan jag säga. Vi hade behövt ha ett team med oss som kunde hålla koll på de nyfikna kossorna. Ska komma ihåg det till nästa gång jag blir fotad i en ko-hage. Något säger mig att det antagligen kommer hända igen!

Idag har jag repat inför gig. Luftat stämbanden och gett fiolen en omgång. Imorgon spelar jag tillsammans med Simon i Flen på eventet Fest i Flen. Vi kommer göra ett gäng kända visor blandat med några av Simons sånger. Kul! Ser fram emot detta. Eftersom jag inte jobbade alls under 2018 är detta lite av en ny-premiär för mig och Simon.

Jag har också lagt många timmar av denna dag till att sammanställa en ansökan om verksamhetsbidrag för 2020 till Kulturrådet. Söker för min vokaltrio Irmelins räkning. Och det kräver grymt mycket fokus. Och pill. Digitala formulär som ska fyllas i där det får vara max 1000 tecken. Hoppsan, nu blev det 1003 tecken. Baaaaaaap! Går inte. Korta, putsa, skriva om, lägga till, dra ifrån. Frågor som “Beskriv också hur ni arbetar med att öka tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning” ska besvaras. Jag förstår varför frågan är med och den är så viktig. Men ibland, när jag sitter fullt koncentrerad och nästintill begraven i dessa ansökningar känns det som att jag behöver uppfinna hjulet på nytt. Kan jag inte bara få sjunga? Göra det jag är bäst på? För något år sedan skojade vi om att det kanske är idé att Irmelin utvecklar en portabel, smidig rullstolsramp som vi kan ha med oss till våra konserter? Vi har ju oftast inga instrument att släpa på, bara oss själva och mikrofoner! 🙂

Nu är jag i vart fall nästan klar, har skickat ett utkast till mina kollegor och hoppas på respons under kvällen. Just verksamhetsstödet är så viktigt för oss, det gör att vi kan utveckla vår musik och boka in speljobb hos mindre arrangörer. Möta vår publik i intima konsertsituationer. Svar på ansökan kommer i november. Bara att hålla tummarna hårt!

 

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

stämgaffel

Imorgon gör jag en konsert tillsammans med min kör, Karins Änglar, som jag leder här på hemmaplan i Gnesta. Kl. 19.00 sjunger vi i Björnlunda kyrka, entrén är fri och kollekten frivillig. Ser mycket fram emot att få ledsaga kören genom alla sånger vi sjungit på under vårterminen. För nu är mitt arbete slut på sätt och vis. Under konserten är sångerna fria att leva och låta mellan mig, körsångarna och publiken. Det som händer händer.

För mig känns varje konsert som en belöning. All tid jag lagt ner på att repetera – själv eller ihop med andra – får fritt spelrum. Koncentrationen i musiken och lyssningen hos publiken är för mig magi, det är det jag vill åt. När jag var sjuk under 2018 var jag till en början övertygad om att jag skulle bryta ihop eftersom jag insåg att resan tillbaka till ett friskt liv skulle ta lång tid. Jag saknade att stå på scen, publika möten och den fokusering som artistlivet vanligtvis ger mig. Att arbeta som sångerska var mitt kall och utan sången var jag ingen.

Men jag lyckades vända på det hela. Jag kom underfund med att jag faktiskt är en värdefull person trots att jag inte sjunger. De dagar jag inte presterar någonting är jag ändå en människa och jag är viktigt för flera. Min familj och mina vänner finns för mig och jag finns för dem – även om jag ibland är liten, svag och sjuk. Och koncentration och fokus kan jag hitta i flera andra saker. Jag behöver inte sjunga för att vara en hel person. Sången betyder oerhört mycket för mig men jag kan överleva utan den. Om det kniper.

När jag insåg att min musikkarriär inte är på liv och död blev allt enklare. Min inställning till mitt arbete nu är tydligare och mer humant – jag älskar mitt arbete men ser det inte längre som mitt hundraprocentiga kall. Det är något jag gör. Inte den jag är. Jag har mer skinn på näsan och jag släpper på kontrollen och låter en del saker bara hända. Det löser sig. Ordnar sig. Jag njuter mer. Livet är skört. Och fantastiskt!

En av er som läser min blogg hörde av sig och frågade om jag kan skriva mer om vilka symtom jag hade när jag fick min diagnos. Jag återkommer med ett sånt inlägg i slutet av veckan. Det kommer ske en del uppdateringar med bloggen på denna sida närmsta dagarna. Strular något är det förhoppningsvis övergående.
Tjing!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

En liten omstart så här på vårkanten! Ny webbsida med nya bilder, uppdaterade texter och för mig också ett nytt verktyg att jobba med. WordPress. Jag är lite som en kalv på grönbete, så mycket att upptäcka! Och det kommer säkerligen ta ett tag innan jag kommit på hur allt fungerar. Hursomhelst – skalet är färdig och nu ska det fyllas med fler sånger, texter och inspiration! Jag har några timmars redigt copy+paste-arbete framför mig eftersom mina tidigare blogginlägg inte per automatik “hoppar” över hit… Och jag vill ha min story samlad. Kika gärna runt på sidan och välkommen tillbaka! Det kommer mera. <3

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

stämgaffel

…för jag preppar inför flytt! Min webbsida och blogg ska få en ny kostym och det kommer att ske inom några dagar bara. Så jag tar en bloggpaus. Saknar du mig finns jag på
Instagram @karinericssonback
och
Facebook @karinericssonback

Nu ska jag kirra en termosmugg med kaffe, samla ihop noterna och dra iväg till Björnlunda kyrka – dags för sista repetitionen innan konsert nästa vecka med mina kör-änglar. Så kul! Kom och lyssna om du har möjlighet.

Mer information om kören jag driver i Gnesta hittar du här >>
Kören Karins Änglar konsert

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email