Bloggen

Karin Ericsson Back

Har ägnat den gångna helgen åt att rensa garderober, baka, laga mat och lyssna på poddar. Hängt med familjen. Jag har vilat mig, försökt att inte tänka jobb och nästan helt lyckats kopplat bort min arbetshjärna. Det var inte något jag planerat, det bara blev så. Skönt! Jag har i sann Marie Kondo-anda tackat klänningar som varit med mig sedan förra årtusendet för tiden vi haft tillsammans. Jag har släppt taget om urtvättade t-shirtar där nostalgi lyser igenom det slitna trikåtyget. Vilken lisa för själen det är att rensa. Och jag har välkomnat in min nya blommiga vän i garderoben, den som vann omröstningen i mitt Instagramflöde. Så flott!

Om några dagar får mina barn sommarlov och jag känner mig så redo för att gå ner i en lite lugnare lunk. Har massor av idéer jag vill förverkliga och kommer säkerligen stänga in mig i min studio i tid och otid. Men allt det där andra runtikring med mestadels tidiga mornar, väcka barn, fram med frukost, handla, laga mat, skjutsa hit och dit, tjata på att nån ska gå och lägga sig bla bla bla… Allt blir liksom lösare och ledigare när sommarlovet tar vid.

Idag har jag fått undan en del bokföring, känns så gött! Tyvärr avslutades min jobbdag på ett mindre bra sätt. En fnurra dök upp och den är olöst. Jag har under hela våren utmanat mig själv i att vara mer ”business” när det kommer till administration och teknik. Inte låta mina känslor ta över när jag stöter på svårigheter utan bara ordna till, göra, genomföra. Men det är galet svårt i vissa situationer då jag i grunden är en känslomänniska rakt igenom. High sensitive person. Hålla huvudet högt och skaka av sig olösta problem är inte min starka sida. Pausa den lösningsinriktade tankeverksamheten och tänka att det löser sig imorgon, gah! Men jag jobbar på det. Bara genom att skriva detta känner jag mig starkare. Ordens makt och inverkan. Formulerandet av tankar. Så häftigt. Och så viktigt att komma ihåg att ens tankar inte behöver vara färdigtänkta för att de ska vara värda att skriva ner. Det händer så mycket på vägen. Att resonera med sig själv med hjälp av papper och penna. Eller med en laptop för all del. Kniper det kan en Iphone funka också. Att skriva och låta orden flöda, för mig är det bästa sättet att sortera mina tankar.
Hur gör du?

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

sköldkörtel medicin

“Dina prover ligger inom referens Karin, du är inte sjuk”.
Bra. Tack. Då vet jag.

Jag har hängt en del på Gnesta vårdcentral under våren eftersom jag inte kommer tillrätta med muskelvärk, uppsvällda armar och ben. Blodtryck som svajar. Har fått ta alla möjliga prover och blivit skickad på undersökningar som alla visar samma sak. Jag är inte sjuk. Det har en handfull läkare konstaterat. Alla utom en har uteslutande tittat på mina provsvar. Svart på vitt vill dom ha det. Och jag är inte sjuk. Men jag är heller inte frisk.

Något i min kropp härjar runt och sätter fysiskt stopp. Eller så är det något som saknas. Jag har fört dagbok över mitt mående sedan i februari och det är rätt tydligt att när jag har gjort mer fysiskt ansträngande saker (i mitt fall genomfört konserter, stått och gått mycket, tränat styrketräning etc.) då får jag ont. Det handlar inte om vanlig träningsvärk utan muskelsmärta som gör att jag t ex knappt kan lyfta eller använda mina armar överhuvudtaget. Det har varit så illa att min man har fått lov att vara hemma från sitt jobb för att pyssla om mig.

Idag har jag äntligen fått träffa en specialistläkare vid Nyköpings lasarett. Jag har haft ångest inför detta besök eftersom jag vet att det kan vara svårt att få andra mediciner utskrivna än Levaxin/Euthyrox när det gäller hypotyreos (underfunktion i sköldkörteln, i mitt fall har jag ingen sköldkörtel kvar, den är bortopererad). Har läst spaltmeter av artiklar och information om olika medicinbehandlingar. Jag är medlem i grupper på Facebook där det diskuteras och ges råd till hur man ska gå tillväga för att optimera sitt mående. I min bakficka vid läkarbesöket idag hade jag med mig ett fullklottrat A4 med olika argument till varför jag vill prova annan medicin än den dos Euthyrox jag i nuläget står på.

Nu har jag fått utskrivet Liothyronin som jag ska kombinera ihop med Euthyrox. Med facit i hand målade jag väl fan på väggen lite i onödan. Läkaren jag träffade står för en individanpassad vård känns det som och det är väl den som saknas många gånger. Den viktiga kunskapen om att sköldkörtelsjukdom beter sig olika från person till person. Samtidigt har jag, genom min idoga läsning, lärt mig massor med nya grejer om min sjukdom och jag förstår nu lite mer om kroppens komplicerade hormonsystem. Nu ska jag långsamt fasa in Liothyronin och samtidigt sänka dosen av Euthyrox och så hoppas jag innerligt att min kropp läker ihop sig själv och blir starkare.
I will fix me.

 

 

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

Vokaltrio Irmelin

Imorgon, på nationaldagen, sjunger jag på hemma-hemma-hemmaplan! Kl. 13.15 kommer jag och mina sångsystrar i Irmelin göra en mitt-på-dagen-konsert. Platsen är Frustuna hembygdsgård, Gnesta. SMHI lovar smashing sommarväder och vi kommer bjucka på våra allra somrigaste sånger – sött, salt och sirligt. Hoppas vi ses, innerligt välkommen!

Mer info om nationaldagsfirandet i Gnesta hittar du här >>

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

kulning alperna

För fem år sedan, den 3 juni, befann jag mig här. Vid sjön Schwendisee i Toggenburg, Schweiz. Gästade festivalen Naturstimmen Klangwelt. Det hade regnat större delen av dagen. Luftfuktigheten var hög men det var vindstilla och inte speciellt kallt. Jag kände mig lite sliten, hade undervisat i sång och kulning större delen av dagen. Men magin golvade mig rätt snart. Jag stod på en flytbrygga ute i vattnet och ropade till mina kollegor som var utspridda runt den lilla sjön. Publiken hade också placerat ut sig runtikring sjön. En fin närvaro och kommunikation uppstod oss alla emellan.

Så många speciella platser jag fått besöka och så många människor jag träffat tack vare kulningen. Jag är så glad att jag fått en nytändning i att arbeta vidare med min röst och att dela med mig av mina kunskaper till andra. Har fått flera fina förfrågningar om att hålla kulnings- och sångkurser under hösten som kommer. Jag hoppas att det några av tillfällena ska kunna gå i lås.

Nu är det juni och sommaren är officiellt här! Sommartid är lika med tid för kulning. Ut i skogen och ropa, locka och kula. Ensam eller med en vän. Inspireras av naturen, lyssna på träden, dofta på blommorna, smaka på bären. Vi har ju den fantastiska rikedomen här i vackra Sverige.

Om du vill höra hur det lät vid sjön här ovan på bilden när jag kulade Stinavisan, som jag lärt mig av Britta Röjås, så finns ett filmklipp här >>

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

kulning karin ericsson back

“Jag kan inte sjunga!”
Så många gånger jag har hört människor säga det. Ibland kontrar jag med “har du övat då”? Och det har ju oftast inte personen ifråga gjort. Sjunga är något som många tycker att man bara ska kunna. En röst har i princip alla och prata kan de flesta. En del sjunger med klara, starka röster redan som barn. Jag gjorde det. För att jag älskade det. Ett av mina första minnen är att jag sitter på en gunghäst och sjunger med till favorit-LP-skivan “Klapp & klang”. Jag tillbringade flera timmar varje dag med att sjunga och gunga på min älskade häst. Såklart jag övade upp mina sång-skills då jag sjöng så mycket!

Ibland, när människor säger till mig att de inte kan sjunga svarar jag “det gör inget – då kan ju du lyssna istället” – för det behövs också. Men jag vill samtidigt hävda att alla kan lära sig sjunga. Sjunga så att det känns bra i kroppen, hitta glädje och fridfullhet i sin sång. Det handlar om övning, disciplin och en smula mod. För det är så personligt det där som kommer ut. Ljudet, sången, tonerna, texten – allt som skapas inom en kropp och sedan ljuder ut. Det är speciellt.

För att hitta sin sångröst och pröva sina vingar på riktigt krävs egentligen rätt lite. Det jag vanligtvis föreslår som en första övning till människor jag möter i min roll som sångpedagog och coach är att de ska hitta och känna flödet i sin röst. Det handlar om andning. Och andas kan vi alla – annars lever vi inte! Men HUR andas vi? När det kommer till sång – och även tal – krävs det en god röstekonomi för att få till en hållbar röst. Börja med att andas/pusta ut så mycket som möjligt av den luft du har i dina lungor genom att pressa magmusklerna runt naveln inåt. Andas sedan in genom att släppa de där magmusklerna du nyss pressade ut luften med så du känner hur magen fylls med luft. Håll andan en kort stund och känn hur luften spänner ut magen. Där har du början till ett flöde som kommer att få dig att sjunga och/eller tala med en hel och härlig röst!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

Idag infaller World Thyroid Day – Internationella sköldkörteldagen. I Sverige uppmärksammas detta genom manifestationer på fyra platser i landet: Stockholm, Umeå, Gävle och Hudiksvall. Läs mer här >>

Kort om sköldkörteln, texten är saxad från Sköldkörtelförbundets hemsida:

Den livsviktiga fjärilsliknande hormonproducerande sköldkörteln, som sitter på halsens framsida, påverkar varenda cell, vävnad och organ i kroppen. Hormonerna som produceras av sköldkörteln påverkar kroppens ämnesomsättning och livsviktiga funktioner såsom kroppens energinivå, hjärtfunktion och hjärnans och centrala nervsystemets funktioner.
ATA (American Thyroid Association) räknar med att cirka 20 miljoner amerikaner är drabbade av sköldkörtelsjukdom och att mer än 12 % av befolkningen under sin livstid kommer att utveckla sköldkörtelsjukdom. I Sverige medicinerar runt en halv miljon personer med läkemedel mot sköldkörtelsjukdom, och utöver dessa finns ett mörkertal av personer som ännu inte har fått sin diagnos. Underfunktion i sköldkörteln, hypotyreos, är en av Sveriges vanligaste sjukdomar.

internationella sköldkörteldagen

Jag har sedan ett år tillbaka hypotyreos till följd av att jag opererade bort min sköldkörtel i maj/juni 2018 pga giftstruma/Graves sjukdom, en form av hypertyreos (överproduktion av sköldkörtelhormon). Nu försöker jag hitta den medicindosering som gör mitt mående optimalt. Jag är värd att må bättre än jag gör just nu. Jag vill känna att jag orkar med fysisk aktivitet och slippa vara svullen i min kropp. Känns som att min hud är en storlek för liten. Har under våren lagt om min kost och provat olika sätt att träna på men det känns som att min kropp saknar något. Jag har sedan i november 2018 varit i kontakt med vården utan att direkt få någon som helst förståelse för mina problem då det hänvisas till att mina provsvar ligger inom referens. Jag ”borde” alltså må bra och är inte en högprioriterad patient. Detta är en verklighet som otroligt många människor lever i. Den individanpassade vården inom sköldkörtelsjukdom i Sverige finns nästintill inte. I Norge däremot, och Tyskland, ser vården av sköldkörtelpatienter annorlunda ut, kunskapen hos läkare är större och det finns fler valmöjligheter man som patient blir erbjuden. Det stirras inte blint på provresultaten på papperet utan tas hänsyn till patientens faktiska mående.

Om några veckor har jag en läkartid och min uppladdning har pågått under en lång tid nu. Jag läser allt jag kommer över inom den senaste sköldkörtelforskningen, tar del av andra människors berättelser och kunskaper runt problematik med sköldkörteln och peppar mig själv för att inte känna ångest inför sjukhusbesöket. För den lurar där. Upprördheten och känslan av att vara en gnällig patient som kommer och ställer krav. Men jag kommer göra det. Nu har jag levt ett år utan sköldkörtel och gått på min medicin Euthyrox och mitt mående är inte okej på långa vägar. Nu vill jag prova något annat. Och jag har förstått, av andra personer jag haft kontakt med, att om inte jag är påläst och vet vad jag pratar om kommer jag aldrig få prova några andra mediciner eftersom dessa anses vara för obeprövade. I Sverige. Det saknas kunskap hos läkare hur de doseras och används. Det känns sorgligt och jag vill arbeta för att det ska ske en förändring. För min egen skull och för många andras. Kanske kommer något av mina barn eller framtida barnbarn drabbas av samma sjukdom som jag, den är ärftlig. I så fall hoppas jag att det kommer se annorlunda ut för dem.

Läs mer om Sköldkörtelförbundet och hur de arbetar för att förändra och förbättra vården av sköldkörtelsjuka i Sverige >>

Om du vill läsa tidigare inlägg som handlar om min sköldkörtelresa hittar du några av dem här:
Nu börjar jag >>
En blå måndag >>
Om en stämbandsförlamning – DEL 1
Om en stämbandsförlamning – DEL 2

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email