Bloggen

karin ericsson back

Har ägnat större delen av dagen åt att sjunga på repertoar inför kommande konserter, speciellt den med min vokaltrio Irmelin. Situationen är lite speciell eftersom jag repeterar in de sångstämmor min kollega Maria vanligtvis gör då hon inte kommer vara med på konserten. Istället kommer Katarina, som vikarierade för mig under 2018, att vara med på konserten. Och för att hon inte ska bli gråhårig av att lära sig nya stämmor igen så har jag fått den uppgiften. Jag är mer bekant med materialet så det är rätt enkelt att lära in. Och kul! Ser mycket fram emot att ge sångerna nytt liv nästa vecka då vi ska repetera på trio.
På min facebook-sida finns ett filmklipp från dagen >>

Det jag får arbeta mest med är texterna. Tonerna finns ofta klockrena i min kropp – även om det är stämmor jag inte sjungit förut. Jag kan liksom höra Marias röst inom mig. En väldigt häftig känsla. Så, mer textpluggeri är på tapeten! Det som funkar bäst för mig är att lära mig text när jag promenerar. I med lurarna i öronen och lyssna på det som ska läras in. Finns det inte inspelat gör jag enklare inspelningar själv. Sen blir det en del tid vid pianot också, kollar tonalitet och intonation mellan de olika stämmorna. Lite som att lägga ett pussel.

Jag har sjungit med Irmelin i snart 20 år, jag var med och bildade trion under mitt andra år vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm 1999. Andra grupper och samarbeten har kommit och gått men Irmelin har stått stark genom åren – även om vi haft små dippar såklart. Men det har, i alla fall inte hos mig, funnits någon tvekan om att fortsätta. Vi borde verkligen ställa till med stor-baluns och fira våra 20 år som grupp men vi behöver få lite mer luft under vingarna, samla kraft och göra en nystart först.
Mer om min vokaltrio Irmelin finns här >>

Over and out för idag, tjing!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

misslyckade muffins

Idag berättar jag på Instagram om hur mycket jag uppskattar att arbeta hemifrån, att jag aldrig längtar bort nuförtiden. Värdesätter verkligen möjligheterna jag har som egenföretagare och frilans. För det allra mesta kan jag anpassa mina jobbtider till allt som pågår i min familj, även om det ibland händer att jag är helt borta under en period. Eller att jag går totalt in i någon uppgift som behöver mitt fulla engagemang för att bli klar och jag blir en smula okontaktbar.

Just nu “lider” mitt företag av sviterna efter att jag var sjuk under hela 2018. I princip inget hände. Inga inkomster, inga utgifter. Inga framtidsplaner, inga bokningar, nada, zero, nunka (finns det ordet ens?!), noll. Eller så här. Jag hade oceaner av tid till att fundera över nya mål under 2018 men noll kraft att handla. Och mål kan en sätta hur många som helst men saknas planen till själva genomförandet, blir det ju inget.

Så, jag arbetar på och har olika delmål jag satt för mig själv. Ett av delmålen är att jag kommer nylansera min webbsida i mitten av maj! Jag har, sedan internet föddes, pillat och donat själv med hemsidor. Ibland kul, ibland har jag känt de gråa växa ut och frustrationen lägga sig som en plaskvåt filt runt min hjärna. Jag tror aldrig att jag känt mig 100 % nöjd med någon hemsida jag skapat någonsin. Men nu, när jag står här mitt i livet och har gjort en nystart av min business. Då lägger jag min prestationsprinsessa och själv-är-bäste-dräng åt sidan och köper helt brutalt in en tjänst från en webbyrå som vet vad dem pysslar med.

Så grymt spännande att se resultatet! Jag får första korrekturen om några veckor. Sen följer några skick fram och tillbaka innan allt är klart. Ska fixa nya bilder också, fotografen är inbokad. Get my shit together helt enkelt!

Nu – tid att hämta barn från fritids och sen kommer jag fixa våfflor härhemma pga att det är våffeldagen idag minsann. Eftersom jag hoppar mjöl-maten kommer jag göra våfflor på halluomi och ägg också. Och en redig skagenröra med en massa goa grejer.
Våffeli-våff!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

kaffekopp

Det är solsken, några flugor surrar på fönsterbrädan där jag sitter och skriver, jag har en kaffekopp nära mig och jag känner tydligt att det är dags för fredagstipset! Idag får ni ta del av något jag önskar att jag kommit på tidigare i livet. Eller jag har förresten inte kommit på det själv. Snappade upp idén nånstans ifrån jag inte minns – men nu är det i alla fall verklighet här hemma hos mig. Det ger en så god och lyxig känsla på bara några sekunder…

kardemumma kryddkvarn

Jag har puttat i kardemummakärnor i en kryddkvarn! Kanske har var och varannan människa detta hemma men jag har då inte upplevt det förut. Så nu förgyller jag framförallt mitt kaffe med några rediga drag men detta hack funkar på fruktsallad, mackan, gröten, filen osv. Flott är bara förnamnet! Jag pimpade min mumma-kvarn med små stickers för jag har en likandan kvarn för svartpepparn. Vilket jag blev varse om häromdagen då jag drog i rejält med svartpeppar i kaffet. Mina ungar höll på att skratta ihjäl sig! 😀 Smartast är kanske att ha helt olika kvarnar för att undvika pepparchock.

kardemumma kaffe

Ser grusigt ut men är mycket gott. Jag låter kvarnen mala ganska grovt för då kan man liksom mumsa lite på kardemumman. Önskas kaffe deluxe på riktigt då fyller jag på med en skvätt av min egna mandelmjölk också. Så förflyttar jag mig till kaffehimmlen.
Nu hoppas, hoppas jag att våren håller i sig under helgen och att det kan bli läge för flera koppar kaffe utomhus.
Ha det gött, tjing!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

karin ericsson back

Det här är ett av mina allra första minnen. Jag är fem år och Carola har vunnit melodifestivalen. Den gula tröjan är made in Italy, 100 % akryl. Byxorna har antagligen min mamma sytt och sandalerna, med klack, införskaffades på NK i Stockholm för dyra pengar. Jag hade fått en bättre begagnad ask blå ögonskugga och läppstift av min faster Eva. Men viktigast var självkart mikrofonen och att jag fick sjunga. Uppflugen på min pappas egentillverkade pingisbord nere i källaren i vårt hobbyrum, höll jag hov.

Som jag minns det, kände jag redan 1983 när jag var fem år, att sång var min grej. Jag var väldigt reserverad mot allt och alla när jag var liten. Sjukligt blyg helt enkelt. Lekte helst själv och uppskattade redan då att vara ensam. Men när det kom till sång, då ville jag att andra skulle lyssna. Framförallt lyssna – titta på mig var en annan sak. Ibland hade jag konsert inne på mitt rum och publiken fick snällt sitta ute i vardagsrummet och spetsa sina öron för att höra min sång. Uppfylld av koncentration och musikmagi kände jag mig hel när jag ensam, i mitt rum, sjöng för hela världen.

En annan viktig händelse kom några år senare. Det var sommar, sol och jippot Tisdagskul gick av stapeln i Rättvik. Ett gäng ungdomar, rätt många år äldre än mig, hade något slags framträdande – jag minns inte exakt vad de gjorde. Men jag kommer ihåg vad jag tänkte. Det där vill jag också göra! Där och då insåg jag, för att ta mig upp på scenen behövde jag krypa ur min bubbla som jag så gärna ville vara i. Ta för mig mer och visa hela mig.

Lite i taget klev jag utanför min komfort-zon och det stod inte på förrän jag propsade på att få spela och sjunga solo när musikskolan i Rättvik hade en konsert i kyrkan. Och det var något jag gått och laddat för själv, när det var 10 minuter kvar tills konserten skulle börja stegade jag fram till dåvarande rektorn och sa – hörrudu, jag tänkte sjunga den här! –  och visade upp noterna. En stund senare satt jag vid flygeln och sjöng och spelade “Music of the Night” ur Fantomen på operan för en fullsatt kyrka.
Goal!

gul tröja

Självklart har jag kvar min gula Carolatröja, den har en hedersplats i min studio. Den påminner mig om hur fenomenalt grundad jag är i mitt livs val – att jag redan vid fem års ålder kände att det vilade något magiskt över att sjunga. Att jag har valt att ägna mig helhjärtat åt sång, använda min röst. Jag är väldigt glad att tröjan finns kvar hos mig. Den peppar mig när jag behöver det och den får mig att våga ta stora språng och anta nya utmaningar.

gul tröja

Tack till Carola, tröjan och mitt 5-åriga, blyga jag, som vågade våga blomma. <3

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

karin ericsson back autoharp

Igår jobbade jag med låtar jag kommer framföra på min ny-premiär. Av mig själv. Som sångerska. Senaste gången jag sjöng offentligt på en konsert var 3 december 2017 i Tyskland. Så ja, detta blir speciellt för mig och naturligtvis har jag sett till att välja min scen med omsorg. Natten mellan påskafton och påskdag sjunger jag vid midnattsmässan i Gryts kyrka i Stjärnhov, Gnesta. En mässa som går från mörker till ljus. Kyrkan kommer vara nedsläckt sånär som på några få tända ljus. Sedan återvänder ljuset under mässans gång.

Jag kommer sjunga krusiga koraler, kärleksfulla ballader, sånger jag aldrig sjungit förut och sånger som har funnits med mig länge. Personligen blir det en manifestation för mig själv. Pånyttfödelse låter klyschigt men va faan – jag har repat mig från sjukdom och stämbandsförlamning! Jag tar mig rätten att pånyttfödas i en vacker kyrka med fin akustik, förhoppningsvis omgiven av nära och kära. Från mörker till ljus!

Några ordentliga hits blir det – t ex You raise med up/Rör vid min själ. Alltid lurigt att göra berömda och älskade sånger tycker jag så den fick sig en omgång idag. Jag letar efter min egna ton i den, att hitta kraften men samtidigt behålla sprödheten och det genialt enkla som vilar över melodin. Vill du höra den färdiga versionen får du komma till Gryts kyrka, på min Facebook-sida finns ett work-in-progress klipp att kika på.

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

karin ericsson back

Fredag igen och självfallet kommer det ett fredagstips! Trots att jag har en sjukling här hemma hos mig så har veckan rivits av i en rasande fart. Jag har, peppar peppar, lyckats hålla mig frisk från förkylning och hosta i över ett år nu. Vilket är en lång period för att vara mig. Tänker att en anledning till mitt uppbyggda immunförsvar är maten jag äter och såklart att jag inte rört mig så mycket ute bland folk senaste året. Men barnen gör ju det, kommer hem och trynar på mig och sprider både det ena och det andra. Men det biter liksom inte tag. Lite småsnuvig har jag varit men inte ont i halsen eller annat jobbigt.

Så, vad äter jag då? Jo, det är mycket enkelt. En av de grödor jag använder som grund i min kost är grönkål. Varje dag, i någon form, äter jag dessa fantastiska blad. Idag fick de gå i en panna med lite kokosolja och samsas på tallriken med kyckling och små bitar mozzarella. Perfekt lunch!

grönkål

Jag har hög värme i pannan, i med lite kokosolja, vänd snabbt runt, salta lite och ta-da, färdigt att inmundigas. Så gott, flott och enkelt!

Vill du levla upp grönkålen ytterligare – prova detta recept, du kommer inte ångra dig, jag lovar. Jag gjorde salladen för första gången i julas och alla som smakade baxnade och ville ha receptet. Sånt gillar jag! Och vänta inte till nästa jul utan kör på bara, smakerna passar närsomhelst. Grönkålen har en lång säsong eftersom den kan skördas även under vintern vid kyla och snö.

Ha en fin helg, med eller utan grönkål, tjing!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email