Bloggen

stämgaffel

…för jag preppar inför flytt! Min webbsida och blogg ska få en ny kostym och det kommer att ske inom några dagar bara. Så jag tar en bloggpaus. Saknar du mig finns jag på
Instagram @karinericssonback
och
Facebook @karinericssonback

Nu ska jag kirra en termosmugg med kaffe, samla ihop noterna och dra iväg till Björnlunda kyrka – dags för sista repetitionen innan konsert nästa vecka med mina kör-änglar. Så kul! Kom och lyssna om du har möjlighet.

Mer information om kören jag driver i Gnesta hittar du här >>
Kören Karins Änglar konsert

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

Stämbandsförlamning – DEL 1 hittar du här >>

Dagarna efter den första operationen minns jag knappt. Jag gjorde inte många knop eftersom jag var påverkad av medicinen som skulle påskynda läkningen av mitt stämband. Få det att kicka igång igen. Jag vilade, gjorde fysiska små övningar för att inte min hals och nacke skulle stelna till efter operationen, käkade isglass och soppa. Jag medicinerade tre gånger per dag och vid varje tillfälle blev jag sängliggandes i minst en timme då mitt blodtryck sjönk, jag blev darrig, ostadig och mådde illa. Ligga still och blunda var det enda jag kunde göra.

Knappt två veckor efter operationen fick jag feber och min hals svullnade upp. Jag åkte in till Karolinska och fick träffa en jourläkare som satte mig på en kur antibiotika. Det var helg och kirurgen som opererat mig var inte i tjänst. Blev hemskickad och ombedd att återkomma efter helgen. Antibiotikan hjälpte inte alls. Två dagar senare blev det en ny tur till Karolinska och denna gången blev jag inlagd eftersom min hals var ännu mer svullen och det behövde utredas varför.

Den avdelning jag egentligen tillhörde var fullbelagd så jag blev inbokad på patienthotellet. Men efter att jag varit en hang-around patient på diverse provtagningar under några timmar bedömdes jag behöva mer tillsyn än vad patienthotellet kunde erbjuda så jag blev inskriven på en avdelning för cancersjuka patienter. Fick dela rum med en kvinna som var riktigt, riktigt illa därann. Hon var sällskapssjuk och jag minns att jag tänkte att är det nån gång läge att jag bjussar på mig själv så är det nog nu. Så vi pratade om ditt och datt, hon om sin historia, jag om min. Ett möte i natten. Värmeböljan hade nyss dragit in över Sverige och vi blev välsignade med en surrande bordsfläkt. Vi slumrade emellan blodtrycksmätningar, benmassage och stödstrumpepåtagning. Jag önskar så att det gick väl för min rumskamrat, att hon repade sig från sin helvets-jävla-skit-cancer.

 

Efter en lång och mestadels vaken sjukhusnatt kom det på förmiddagen en öron- näsa- halsläkare till min säng. Hen hade med sig ett mobilt kameraverktyg för att kunna undersöka mina stämband. Och det såg bra ut – båda stämbanden rörde på sig och det såg inte ut att finnas några permanenta skador. Det beskedet. Den lättnaden. En stor sten lossnade från mitt hjärta! Det bestämdes raskt att jag kunde sluta ta den jobbiga medicinen och på mindre än 6 timmar kände jag mig mycket piggare.

Men. Min hals var fortfarande svullen och vid en ultraljudsundersökning senare på dagen så visade det sig att den halva av sköldskörteln som fanns kvar löpte amok. Jag hade en form av tyreoidit, en inflammation som gör att sköldkörteln släpper ut upplagrat hormon. Ett sista flämtande försök till att vara produktiv. Eftersom mina stämband var igång igen bestämdes att en andra operation, för att avlägsna resterande delen av sköldkörteln, skulle äga rum den 14 juni.

Jag levde i nån slags förnekelse över att jag skulle operera mig en gång till. Alla runt ikring mig försökte vara peppande och på-hejande men det bet inte på mig. Jag var såklart glad för att mina stämband fungerade igen men jag kände stor oro och hade ångest över att något skulle hända även under den andra operationen.

Men det gjorde det inte. Andra operationen gick bra och redan dagen efter kände jag att denna återhämtning kommer vara så mycket enklare än den efter första operationen. Ingen jobbig medicin som ställde till det med mitt mående, stämbanden var intakta, det kändes så mycket lättare att blicka framåt. Utåt. Uppåt!

Jag kommer skriva en tredje del om mitt stämband. En del om rehabilitering, hur jag hittade tillbaka till min röst och de fantastiska människor som hjälpte mig på den vägen.

Nu tar bloggen helg, tjing!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

Under gångna helgen har jag passat på att landa ordentligt. Fokus på familj, sömn och god mat. Mycket vatten. Och kaffe såklart! Alltid kaffe. Långsam promenad i trädgården under lördagens lilla, pytteregnskur. Beundra det blommande persikoträdet. Storkok av indisk daal-gryta och en riktigt vacker, ekologisk rostbiff fick bakas under många timmar på låg värme i ugnen. Ett låg-intesivt yogapass. Och väldigt lite skärmtid i jämförelse med vanligtvis. Två dagars skön och välbehövlig vila. Post-konsert-ruset fick klinga av i sin egen takt. Och jag har njutit av mina segrar. Två olika konsertframträdanden på mindre än en veckas tid. Efter nästan 1,5 års scenfrånvaro. Så glad att jag lyckats ta mig tillbaka, tack alla ni som hejar på mig, ni betyder så mycket! <3

Karin Ericsson Back

Hur står det nu till med rimligheten? Skrev om det för ett tag sedan – läs mer här. Hur går det då? Jo tack, bra tycker jag! Nu har mina arbetsuppdrag rullat på under några månader och jag har skalat upp mina arbetstimmar. Försöker vara noggrann med att lägga in tid för återhämtning och vila efter uppdrag som krävt stort fokus. Och jag märker att det hjälper att vila. Jag återfår kraft efter att jag har vilat. För ett år sedan spelade det ingen roll hur mycket jag vilade, jag var bara trött, trött, trött. Kroppen gick på högvarv och jag åkte med.

Nu försöker jag att inte tacka ja till saker på stående fot. Ber alltid om att få återkomma om jag får förfrågningar om olika uppdrag. Tar mig tid att ställa de tre frågorna jag har haft med mig under många år, men inte alltid ställt till mig själv…

1. Vill jag det här? Ligger det i linje med vad jag gör och önskar göra?
2. Kan jag det här? Är det ett uppdrag jag kan genomföra på ett bra sätt? Har jag de kunskaper som behövs? Är det möjligt rent tidsmässigt?
3. Är det ekonomiskt försvarbart? Finns ett arvode som motsvarar den tid jag lägger ner?

Men. Jag behöver hålla i mig. För jag är en prestationsprinsessa och jag älskar att göra andra människor glada. En farlig kombination. Jag kommer fortsätta skriva om detta för jag märker att det är många med mig som brottas med att inte låta passionen för sitt arbete ta över. Att möta den berömda “väggen” handlar sällan om att man är svag. Det handlar om att man varit stark. Stark under en lång period. Stark för länge.

Nu stundar Valborg och 1:a maj. Maj är min månad. Jag kommer fylla 41 år och det ska jag fira! Förra året, då jag klev upp på 40-pallen, var jag mitt emellan två operationer och mådde riktigt uselt. Det gör jag inte nu. Tjing!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

Västbjörka

Min torsdag började i långsamt mak i Västbjörka, en liten by en mil utanför Rättvik. Här bor min mamma och pappa sedan många år tillbaka. Har tillbringat massor av tid här, även om jag växte upp i centrala delarna av Rättvik. Mina morföräldrar bodde här när jag var en liten tös. Då hade jag koll på alla groparna i grusvägen, vilka som bjöd på bäst plask när det hade regnat etc. Viktiga saker när en är fem år.

Oftast har jag mina barn med mig när jag är i Västbjörka nuförtiden. Mer stök och bök då. Så passar på att njuta av lugnet. Fast saknar mina ungar nu. Moderskärleken svänger åt alla håll kan man lugnt säga. Ägnade förmiddagen åt att preppa inför kvällens stundande konsert. Kickade igång kroppen och fyllde lungorna med luft. Sval, frisk luft med doft av vår. Sjöng igenom de sånger jag kände behövde lite extra kärlek och omtanke.

På eftermiddagen sammanstrålade jag med Eva och Katti i Rättvik på Folkmusikens Hus. Vi soundcheckade och repade under nån timma. Träffade Mirja Palo som vi delade konsertkvällen med. Så fint möte! Underbart att få höra Mirjas poetiska texter, hennes varma trygga stämma och fantastiska spel på kantele. Irmelins konserthalva gick strålande, vi kände oss väldigt nöjda. Hade en underbar publik också. Tack alla ni som kom. Ni gav oss så mycket värme. <3

Fredagstipset? Vart tog det vägen? Jag hade möte med mig själv och bestämde mig för att pausa den idén ett tag. Kommer antagligen återuppta tipsandet i en ny tappning när min nya webbsida är i rullning. Jag provar mig fram här. Upptäcker och lär mig saker allteftersom. Tillåter mig att ändra mig.
Nu tar bloggen helg. Kärlek och sol till alla!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

Nu sitter jag på tåget mot Dalarna. Kaffe i handen och lugn, tyst kupé. SJ bjöd på en dryg timmes försening. Eller kanske ska jag säga förening. För jag hade sällskap av min fina sångsyster och Irmelin-kollega Eva Rune och hennes hundar Hera och Leo, riktiga små sötnosar. Vi har en del att ta igen jag och Eva eftersom vi inte setts på länge. Vi har hörts av via telefon och så under senaste dryga året. Men det är inte samma sak som att dela bänk på en perrong i väntan på tåget. En försening kan ibland bli en förening. Fint att tänka så, tack SJ!

Irmelin
Foto: Patrik Bonnet

Känner mig rackarns positiv just nu, antagligen för att jag sjungit flera timmar idag med donnorna här ovan, Katarina Söderlund och Eva Rune. Oh my. Mitt hjärta slår dubbla volter! Vi har repat idag i Stockholm för imorgon gör vi en konsert på Folkmusikens Hus i Rättvik. Det är skälet till att jag nu åker tåg med slutdestination Rättvik!

Alltså, glädjen jag känner över att få sjunga med Irmelin går inte att beskriva med ord. Det är magi för mig. Jag har sjungit i denna grupp i snart 20 år och jag säger som Eva sa idag: “Jag känner mig stolt över det vi gör”. Så sant. Raka, stolta, starka och klara toner. Ett kvinnligt företagande och engagemang som absolut inte varit spikrakt men det har tuffat på. Ibland mer, ibland mindre. Jag hoppas att Irmelin får finnas i minst 20 år till.

Nu blir det batch-working här på tåget. Jag ska skriva på nya sångtexter och komma upp med nya idéer till blogginlägg och sociala medier. Klara, färdiga, gå!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email
Foto mobilkamera
Foto: Knut Capra Pedersen

Förra fredagen hade jag två timmars fotosession med Knut Capra Pedersen. Han är fotograf och bor i Gnesta. Jag gillar att anlita personer i mitt närområde. Det känns tryggt. Man kan få personliga referenser från människor runt ikring och resultatet av samarbetet känns oftast mer hjärtligt. Och fotografering handlar ju väldigt mycket om samarbete. Jisses vilka skumma fotograftyper jag mött genom åren…

fotograf

Knut är dock allt annat än skum! Tydlig, engagerad och kreativ i stunden. Bra egenskaper för vem som helst men speciellt hos en fotograf. Vi flyttade fram tidpunkten för fotograferingen några dagar vilket visade sig vara ett smart drag. Ursprungsdagen onsdag bjöd snöglopp och på-nollan-väder, hua. Vi hamnade istället i väderleken växlande monlighet, +8-10 grader och lite svaga vindpustar. Jag fixade hela sessionen utan att behöva dra på mig tjockjackan en endaste gång, frös inte det minsta. Ull-underställ is da shit.
Vi förflyttade oss runt i Smedsta och testade olika bakgrunder och poser. Jag har samarbetat med flera fotografer här hemma förut och har mina älsklingsplatser. Det känns så fint. Jag arbetar mycket hemifrån och önskar att jag kan göra det ännu mer i framtiden. Så vad passar då bättre?

Karin Ericsson Back
Foto: Knut Capra Pedersen

En liten sneakpeak på bild från dagen. 9 maj är det tänkt att min nya webbsida ska lanseras, skräckblandad förtjusning inför det. Jag jobbar just nu med att skriva nya texter. Involverar och trakasserar min familj och närmaste vännerna med frågor om typsnitt, färger, tekniska funktioner, användarvänlighet, uttryck, intryck, avtryck. Men. Det är så värt. Jag behöver och vill lägga ner min själ i detta för att min personlighet ska poppa fram. Försöker släppa tanken på att allt ska vara perfekt i ordning. Istället tänker jag att det är mitt skal jag bygger nu. Fyllningen kommer allt eftersom. Vill att min webb ska bli en levande digital plats att återvända till, upptäcka nya saker. Funderar på hur jag ska fira lanseringen den 9 maj – kanske med nån slags livesändning? Eller så är jag plakat efter att grejat järnet med att få det hela klart… 🙂

påskhare

Nu är påsken igång, familjen är ledig och alla är friska. Väldigt fina påskharar har flyttat in hos mig och jag har ett spännande sånguppdrag om några dagar. En får kosta på sig att njuta lite. Vända nästippen mot solen en stund. Ta en extra kopp kaffe.
Tjing!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email