Bloggen

Karin Ericsson Back

Känner att jag börjar få en viss distans till allt jobbigt livet bjussade på under 2018. Det är inte lika påfrestande att prata om det längre, det finns inte lika närvarande i mitt medvetande hela tiden. Träffade en person för ett tag sedan som varit igenom ungefär samma förlopp som jag – giftstruma, medicinering, operationer och sedan en knölig väg tillbaka. Att vara i de där perioderna när man går och väntar på nästa steg, fast man vet inte vad steget är. Det är så sjukt jobbigt. Det pratade vi om. Och det kändes bra att få dela tankar och upplevelser. Hur det är att vara i ett kraftigt hypertyreos-tillstånd är svårt att förstå om man själv inte har varit där.

Jag kommer arbeta en del framöver med att skriva sångtexter och jag vill hitta nya ingångar. Historier, tillstånd, livsöden. Ord och berättelser om hur det är att gå igenom något svårt, komma ut på andra sidan och vilja ge något tillbaka. Känner så starkt att det är där jag är just nu. Jag har haft stora motgångar och klarat av dem. Nu vill jag ge något tillbaka.

Om du skulle känna lust till att dela med dig av någon form av text – kort, lång, i dikt- eller punktform etc. – får du väldigt gärna kontakta mig. Använd kontaktformuläret eller eposta mig på karin@karineb.se

Mitt nya projekt har just nu titeln VISHETEN och det kan ta vägen lite vart som helst eftersom det är jag som formar det. Från och med att jag kliver upp på morgonen tills jag somnar finns det hos mig. Vet inte riktigt hur jag kommer göra det, vet bara att jag kommer göra det. <3

Nu behåller vi den sköna vårkänslan trots att kylan har smugit sig tillbaka, eller hur? Ha det fint, tjing!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

blomma

För några veckor sedan fredagstipsade jag om fem av mina favoritpoddar. Nu vill jag tipsa om en till. Jag har gjort det till en tradition att lyssna på ett avsnitt av denna goding på måndagsförmiddagarna, oftast under en liten promenix. Avsnitten är ganska korta, runt en kvart. Det man får med sig efter varje pod är ett specifikt mantra. Ett mantra som stannat kvar hos mig och känns viktigt i min vardag har betydelsen: “Lägga locket på eller lämna och gå vidare? Stor skillnad vilket du väljer!”

Josefin Dahlberg, som gör podden “Monday Mantra” delar i ett friskt tempo med sig av sitt liv, sina tankar och insikter hon gjort. Hon pratar snabbt men jag har vant mig! Hon är en fräsch fläkt och står för saker jag önskat varit mer närvarande när jag var yngre: Du ska tro att du är något. Våga drömma stort. Josefine lever som hon lär och har en äkthet och transparens jag verkligen beundrar.

Så, kanske inledes helgen med ett mantra? Eller gör som moi och starta nästa vecka med ett. Nu tar denna hära bloggen helg. Tjing!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

karin ericsson back

För exakt två år sedan just idag, var jag på väg hem från en turné med vokaltrion Irmelin. Vi hade spelat vår barnföreställning Flyttfåglarna, haft några riktigt fina dagar tillsammans. På lördagseftermiddagen rattade jag bilen hemåt Gnesta. I Järna stannande jag för att tanka och köpa en kaffe. Ute på vägen igen tänkte jag på härligheten i att få komma hem till min familj.

Plötsligt kör det ut en bil framför mig. Jag hinner tänka ”nej” och trampar hårt på bromspedalen. Sen smäller det. Obarmhärtigt hårt. En kraft jag aldrig tidigare känt. Airbagen löser ut. Det går några sekunder. Jag ser att det ryker från motorhuven på min bil och tänker att jag behöver ta mig ut. Att det nog brinner. Jag får av mig bilbältet. Min kropp känns så lätt, som en fjäder. Men jag har ändå svårt att röra mig, svårt att andas.

Minns att det snabbt kommer fram två personer till mig, en man och en kvinna. De tar mina armar och leder mig till en bil och sätter mig i baksätet. Mannen pratar med mig hela tiden, ber mig andas lugnt, titta honom i ögonen, andas. Andas. Någon har fått tag på min mobil och ringer till min man och berättar för honom att det har skett en bilolycka. Snabbt kommer vårdpersonal och sätter dropp, kollar blodtryck, puls. Det smärtar över min bröstkorg. De misstänker inre blödningar och snabbt tas det beslut om att stabilisera upp mig på en bår och åka till traumaenheten på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Allt svartnar, jag blir nerdrogad för att de ska kunna flytta mig. Jag hör röster som talar väldigt starkt, det känns som jag åker bergodalbana, allt är grafiskt: svart-vitt, rektangulära former far framför mina ögon. Jag tänker att jag nog är död nu, fast det vore konstigt för jag är väl inte skadad? Plötsligt ligger jag hemma i min sons säng och läser saga för honom. Så, nu är allt bra.

Jag vaknar upp i ambulansen. Känns som att jag ligger och balanserar på en planka. Säger att jag är på väg att ramla ner men en röst svarar att det inte är någon fara. Framme på sjukhuset går allt snabbt. Från ambulansen raka vägen in till ett undersökningsrum. Minst åtta personer står runt om mig, mina kläder klipps upp och dras av, händer och olika instrument löper över hela min kropp. Jag skickas in på röntgen och får frågan om jag tidigare haft någon sjukdom i min sköldkörtel. Jag svarar ja. Sen pumpas kontrastvätska in i min kropp och jag åker in i tunneln.

Jag klarade mig bra. Ett stort, ömt hematom (blodutgjutning) på magen och en spricka i vänster nyckelben – klassiska bilbältesskador. Jag fick stanna ett dygn på sjukhuset för observation, sen åkte jag till Smedsta. Ett dygn försenad kom jag hem till min familj, lite tilltufsad men förhållandevis hel. Efter några veckor var jag fysiskt okej igen även om det tog tid att komma igång med bilkörningen. Tidigare har jag gillat att köra bil, det gör jag inte på samma sätt längre. Vissa dagar är jobbigare än andra. Kan jag välja bort att köra bil gör jag det.

Personen som körde ut framför mig blev åtalad och dömd. Hen hade väjningsplikt men i drogruset försvann den skyldigheten. Jag valde att inte väcka åtal från mitt håll, orkade inte gå igenom den proceduren. Jag ville bara vidare. Bilen jag körde hamnade på skroten. Jag är glad att jag inte gjorde det.

Några månader senare började jag känna att någonting var fel i min kropp. Jag kände mig orolig, varm. Lite ångest. Svårt att koncentrera mig. Det var aldrig någon i vårdpersonalen i samband med bilolyckan som informerade mig om att får man kontrastvätska i samband med röntgen kan det kicka igång en överproduktion av sköldkörtelhormon – speciellt om man tidigare har medicinerat bort just det. Därför hann jag bli rejält dålig innan jag fick en diagnos. Hade flera kontakter med vården där jag blev hemskickad med hostmedicin. Mina symptom på hypertyreos viftades bort. Läkarna jag träffade tyckte jag var jobbig och överdriven. Inte förrän fjärde gången jag sökte läkarvård blev jag lyssnad på och fick ta relevanta prover.

Jag djupt tacksam över hur den svenska akutsjukvården fungerar, den jag upplevde i samband med bilolyckan. Men eftersom vården inom sköldkörtelrelaterade problem behöver uppdateras och förbättras kommer jag fortsätta uppmärksamma det. Mer info om vårdupproret “De vårdlösa” finns på Sköldkörtelförbundets hemsida >>

Om du är intresserad av att läsa mina tidigare inlägg om graves sjukdom och min sköldkörtelresa hittar du dem här, här och här.

Tack för att du läser min blogg! <3

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

kulning karin ericsson back

–> Inlägget innehåller reklam för min egen kursverksamhet

Idag vill jag tipsa om att det går fint att anmäla sig till kurser i kulning som jag håller i maj och juli. Kulning är ett maxat uttryck, en röstteknik alla kan lära sig. Om du vågar kasta dig ut och fokuserat provar och undersöker din röst kommer du garanterat få en häftig upplevelse. Kulning ger, efter en tids övning, möjlighet att släppa på spänningar i din kropp. Hjälper dig att kanalisera din kraft. Låter kanske flummigt men får man bara snurr på tekniken är det lätt att bli beroende. Och det är så himla roligt! Alltså lyckan att vara ute i skogen, ensam eller med en vän, och ropa sig varm. Vilken rikedom.

Aktuella datum för kurser under 2019:
4 maj, Kulturama, Stockholm
18 maj, Sigridslunds Café & Handelsbod, Årdala, Sparreholm, Sörmland
3-4 juli, Boda, Rättvik, Dalarna
23-25 juli, Korrö Folkmusikfestival, Småland – OBS! Denna kurs är i vokal folkmusik, mer sångbaserad, men kulning ingår också!

Här finns mer info om respektive kurs >>

Vid mina kurser får du garanterat lära dig mer om din röst. Inga förkunskaper krävs, bara lust till att sjunga och prova kulning. Du får med dig röstövningar, tanke-verktyg och kunskap så att du kan fortsätta jobba med din röst hemma. Jag lär ut allt “by heart” – alltså på gehör. Inga papper, noter eller annat material används utan det är lyssna-härma som gäller. Ta gärna med dig något att spela in på, ex mobiltelefon och en anteckningsbok. Under kursens gång varvar vi kulning och rop med sång och mjuka röstljud. Jag lär ut sångslingor som vi sedan provar i kulningsläge.

Vill du veta mer om vad kulning är och hur jag började min kulningskarriär så hittar du det här >>

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

karin ericsson back

Har ägnat större delen av dagen åt att sjunga på repertoar inför kommande konserter, speciellt den med min vokaltrio Irmelin. Situationen är lite speciell eftersom jag repeterar in de sångstämmor min kollega Maria vanligtvis gör då hon inte kommer vara med på konserten. Istället kommer Katarina, som vikarierade för mig under 2018, att vara med på konserten. Och för att hon inte ska bli gråhårig av att lära sig nya stämmor igen så har jag fått den uppgiften. Jag är mer bekant med materialet så det är rätt enkelt att lära in. Och kul! Ser mycket fram emot att ge sångerna nytt liv nästa vecka då vi ska repetera på trio.
På min facebook-sida finns ett filmklipp från dagen >>

Det jag får arbeta mest med är texterna. Tonerna finns ofta klockrena i min kropp – även om det är stämmor jag inte sjungit förut. Jag kan liksom höra Marias röst inom mig. En väldigt häftig känsla. Så, mer textpluggeri är på tapeten! Det som funkar bäst för mig är att lära mig text när jag promenerar. I med lurarna i öronen och lyssna på det som ska läras in. Finns det inte inspelat gör jag enklare inspelningar själv. Sen blir det en del tid vid pianot också, kollar tonalitet och intonation mellan de olika stämmorna. Lite som att lägga ett pussel.

Jag har sjungit med Irmelin i snart 20 år, jag var med och bildade trion under mitt andra år vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm 1999. Andra grupper och samarbeten har kommit och gått men Irmelin har stått stark genom åren – även om vi haft små dippar såklart. Men det har, i alla fall inte hos mig, funnits någon tvekan om att fortsätta. Vi borde verkligen ställa till med stor-baluns och fira våra 20 år som grupp men vi behöver få lite mer luft under vingarna, samla kraft och göra en nystart först.
Mer om min vokaltrio Irmelin finns här >>

Over and out för idag, tjing!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

misslyckade muffins

Idag berättar jag på Instagram om hur mycket jag uppskattar att arbeta hemifrån, att jag aldrig längtar bort nuförtiden. Värdesätter verkligen möjligheterna jag har som egenföretagare och frilans. För det allra mesta kan jag anpassa mina jobbtider till allt som pågår i min familj, även om det ibland händer att jag är helt borta under en period. Eller att jag går totalt in i någon uppgift som behöver mitt fulla engagemang för att bli klar och jag blir en smula okontaktbar.

Just nu “lider” mitt företag av sviterna efter att jag var sjuk under hela 2018. I princip inget hände. Inga inkomster, inga utgifter. Inga framtidsplaner, inga bokningar, nada, zero, nunka (finns det ordet ens?!), noll. Eller så här. Jag hade oceaner av tid till att fundera över nya mål under 2018 men noll kraft att handla. Och mål kan en sätta hur många som helst men saknas planen till själva genomförandet, blir det ju inget.

Så, jag arbetar på och har olika delmål jag satt för mig själv. Ett av delmålen är att jag kommer nylansera min webbsida i mitten av maj! Jag har, sedan internet föddes, pillat och donat själv med hemsidor. Ibland kul, ibland har jag känt de gråa växa ut och frustrationen lägga sig som en plaskvåt filt runt min hjärna. Jag tror aldrig att jag känt mig 100 % nöjd med någon hemsida jag skapat någonsin. Men nu, när jag står här mitt i livet och har gjort en nystart av min business. Då lägger jag min prestationsprinsessa och själv-är-bäste-dräng åt sidan och köper helt brutalt in en tjänst från en webbyrå som vet vad dem pysslar med.

Så grymt spännande att se resultatet! Jag får första korrekturen om några veckor. Sen följer några skick fram och tillbaka innan allt är klart. Ska fixa nya bilder också, fotografen är inbokad. Get my shit together helt enkelt!

Nu – tid att hämta barn från fritids och sen kommer jag fixa våfflor härhemma pga att det är våffeldagen idag minsann. Eftersom jag hoppar mjöl-maten kommer jag göra våfflor på halluomi och ägg också. Och en redig skagenröra med en massa goa grejer.
Våffeli-våff!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email