Kategori: Frilanslivet

gitarr kossor

Den här fotograferingen glömmer jag inte i första taget! Jag och Simon Stålspets skulle göra en turné för Scenkonst Sörmland för några år sedan och det behövde fotas framsida till utbudskatalogen. Vi blev utskickade i en hage med kor. Jag har absolut inget emot kor men när det ska poseras, när en har flera dyrbara instrument med sig, när hagen svämmar över av färsk ko-skit, när kossorna är intresserade av att slicka på instrumentfodral, instrumenten, våra skor, min klänning… Då är det inte lätt kan jag säga. Vi hade behövt ha ett team med oss som kunde hålla koll på de nyfikna kossorna. Ska komma ihåg det till nästa gång jag blir fotad i en ko-hage. Något säger mig att det antagligen kommer hända igen!

Idag har jag repat inför gig. Luftat stämbanden och gett fiolen en omgång. Imorgon spelar jag tillsammans med Simon i Flen på eventet Fest i Flen. Vi kommer göra ett gäng kända visor blandat med några av Simons sånger. Kul! Ser fram emot detta. Eftersom jag inte jobbade alls under 2018 är detta lite av en ny-premiär för mig och Simon.

Jag har också lagt många timmar av denna dag till att sammanställa en ansökan om verksamhetsbidrag för 2020 till Kulturrådet. Söker för min vokaltrio Irmelins räkning. Och det kräver grymt mycket fokus. Och pill. Digitala formulär som ska fyllas i där det får vara max 1000 tecken. Hoppsan, nu blev det 1003 tecken. Baaaaaaap! Går inte. Korta, putsa, skriva om, lägga till, dra ifrån. Frågor som “Beskriv också hur ni arbetar med att öka tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning” ska besvaras. Jag förstår varför frågan är med och den är så viktig. Men ibland, när jag sitter fullt koncentrerad och nästintill begraven i dessa ansökningar känns det som att jag behöver uppfinna hjulet på nytt. Kan jag inte bara få sjunga? Göra det jag är bäst på? För något år sedan skojade vi om att det kanske är idé att Irmelin utvecklar en portabel, smidig rullstolsramp som vi kan ha med oss till våra konserter? Vi har ju oftast inga instrument att släpa på, bara oss själva och mikrofoner! 🙂

Nu är jag i vart fall nästan klar, har skickat ett utkast till mina kollegor och hoppas på respons under kvällen. Just verksamhetsstödet är så viktigt för oss, det gör att vi kan utveckla vår musik och boka in speljobb hos mindre arrangörer. Möta vår publik i intima konsertsituationer. Svar på ansökan kommer i november. Bara att hålla tummarna hårt!

 

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

Under gångna helgen har jag passat på att landa ordentligt. Fokus på familj, sömn och god mat. Mycket vatten. Och kaffe såklart! Alltid kaffe. Långsam promenad i trädgården under lördagens lilla, pytteregnskur. Beundra det blommande persikoträdet. Storkok av indisk daal-gryta och en riktigt vacker, ekologisk rostbiff fick bakas under många timmar på låg värme i ugnen. Ett låg-intesivt yogapass. Och väldigt lite skärmtid i jämförelse med vanligtvis. Två dagars skön och välbehövlig vila. Post-konsert-ruset fick klinga av i sin egen takt. Och jag har njutit av mina segrar. Två olika konsertframträdanden på mindre än en veckas tid. Efter nästan 1,5 års scenfrånvaro. Så glad att jag lyckats ta mig tillbaka, tack alla ni som hejar på mig, ni betyder så mycket! <3

Karin Ericsson Back

Hur står det nu till med rimligheten? Skrev om det för ett tag sedan – läs mer här. Hur går det då? Jo tack, bra tycker jag! Nu har mina arbetsuppdrag rullat på under några månader och jag har skalat upp mina arbetstimmar. Försöker vara noggrann med att lägga in tid för återhämtning och vila efter uppdrag som krävt stort fokus. Och jag märker att det hjälper att vila. Jag återfår kraft efter att jag har vilat. För ett år sedan spelade det ingen roll hur mycket jag vilade, jag var bara trött, trött, trött. Kroppen gick på högvarv och jag åkte med.

Nu försöker jag att inte tacka ja till saker på stående fot. Ber alltid om att få återkomma om jag får förfrågningar om olika uppdrag. Tar mig tid att ställa de tre frågorna jag har haft med mig under många år, men inte alltid ställt till mig själv…

1. Vill jag det här? Ligger det i linje med vad jag gör och önskar göra?
2. Kan jag det här? Är det ett uppdrag jag kan genomföra på ett bra sätt? Har jag de kunskaper som behövs? Är det möjligt rent tidsmässigt?
3. Är det ekonomiskt försvarbart? Finns ett arvode som motsvarar den tid jag lägger ner?

Men. Jag behöver hålla i mig. För jag är en prestationsprinsessa och jag älskar att göra andra människor glada. En farlig kombination. Jag kommer fortsätta skriva om detta för jag märker att det är många med mig som brottas med att inte låta passionen för sitt arbete ta över. Att möta den berömda “väggen” handlar sällan om att man är svag. Det handlar om att man varit stark. Stark under en lång period. Stark för länge.

Nu stundar Valborg och 1:a maj. Maj är min månad. Jag kommer fylla 41 år och det ska jag fira! Förra året, då jag klev upp på 40-pallen, var jag mitt emellan två operationer och mådde riktigt uselt. Det gör jag inte nu. Tjing!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email
Foto mobilkamera
Foto: Knut Capra Pedersen

Förra fredagen hade jag två timmars fotosession med Knut Capra Pedersen. Han är fotograf och bor i Gnesta. Jag gillar att anlita personer i mitt närområde. Det känns tryggt. Man kan få personliga referenser från människor runt ikring och resultatet av samarbetet känns oftast mer hjärtligt. Och fotografering handlar ju väldigt mycket om samarbete. Jisses vilka skumma fotograftyper jag mött genom åren…

fotograf

Knut är dock allt annat än skum! Tydlig, engagerad och kreativ i stunden. Bra egenskaper för vem som helst men speciellt hos en fotograf. Vi flyttade fram tidpunkten för fotograferingen några dagar vilket visade sig vara ett smart drag. Ursprungsdagen onsdag bjöd snöglopp och på-nollan-väder, hua. Vi hamnade istället i väderleken växlande monlighet, +8-10 grader och lite svaga vindpustar. Jag fixade hela sessionen utan att behöva dra på mig tjockjackan en endaste gång, frös inte det minsta. Ull-underställ is da shit.
Vi förflyttade oss runt i Smedsta och testade olika bakgrunder och poser. Jag har samarbetat med flera fotografer här hemma förut och har mina älsklingsplatser. Det känns så fint. Jag arbetar mycket hemifrån och önskar att jag kan göra det ännu mer i framtiden. Så vad passar då bättre?

Karin Ericsson Back
Foto: Knut Capra Pedersen

En liten sneakpeak på bild från dagen. 9 maj är det tänkt att min nya webbsida ska lanseras, skräckblandad förtjusning inför det. Jag jobbar just nu med att skriva nya texter. Involverar och trakasserar min familj och närmaste vännerna med frågor om typsnitt, färger, tekniska funktioner, användarvänlighet, uttryck, intryck, avtryck. Men. Det är så värt. Jag behöver och vill lägga ner min själ i detta för att min personlighet ska poppa fram. Försöker släppa tanken på att allt ska vara perfekt i ordning. Istället tänker jag att det är mitt skal jag bygger nu. Fyllningen kommer allt eftersom. Vill att min webb ska bli en levande digital plats att återvända till, upptäcka nya saker. Funderar på hur jag ska fira lanseringen den 9 maj – kanske med nån slags livesändning? Eller så är jag plakat efter att grejat järnet med att få det hela klart… 🙂

påskhare

Nu är påsken igång, familjen är ledig och alla är friska. Väldigt fina påskharar har flyttat in hos mig och jag har ett spännande sånguppdrag om några dagar. En får kosta på sig att njuta lite. Vända nästippen mot solen en stund. Ta en extra kopp kaffe.
Tjing!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

misslyckade muffins

Idag berättar jag på Instagram om hur mycket jag uppskattar att arbeta hemifrån, att jag aldrig längtar bort nuförtiden. Värdesätter verkligen möjligheterna jag har som egenföretagare och frilans. För det allra mesta kan jag anpassa mina jobbtider till allt som pågår i min familj, även om det ibland händer att jag är helt borta under en period. Eller att jag går totalt in i någon uppgift som behöver mitt fulla engagemang för att bli klar och jag blir en smula okontaktbar.

Just nu “lider” mitt företag av sviterna efter att jag var sjuk under hela 2018. I princip inget hände. Inga inkomster, inga utgifter. Inga framtidsplaner, inga bokningar, nada, zero, nunka (finns det ordet ens?!), noll. Eller så här. Jag hade oceaner av tid till att fundera över nya mål under 2018 men noll kraft att handla. Och mål kan en sätta hur många som helst men saknas planen till själva genomförandet, blir det ju inget.

Så, jag arbetar på och har olika delmål jag satt för mig själv. Ett av delmålen är att jag kommer nylansera min webbsida i mitten av maj! Jag har, sedan internet föddes, pillat och donat själv med hemsidor. Ibland kul, ibland har jag känt de gråa växa ut och frustrationen lägga sig som en plaskvåt filt runt min hjärna. Jag tror aldrig att jag känt mig 100 % nöjd med någon hemsida jag skapat någonsin. Men nu, när jag står här mitt i livet och har gjort en nystart av min business. Då lägger jag min prestationsprinsessa och själv-är-bäste-dräng åt sidan och köper helt brutalt in en tjänst från en webbyrå som vet vad dem pysslar med.

Så grymt spännande att se resultatet! Jag får första korrekturen om några veckor. Sen följer några skick fram och tillbaka innan allt är klart. Ska fixa nya bilder också, fotografen är inbokad. Get my shit together helt enkelt!

Nu – tid att hämta barn från fritids och sen kommer jag fixa våfflor härhemma pga att det är våffeldagen idag minsann. Eftersom jag hoppar mjöl-maten kommer jag göra våfflor på halluomi och ägg också. Och en redig skagenröra med en massa goa grejer.
Våffeli-våff!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

karin ericsson back vantar

Idag är jag hemma med mitt minsta barn som hostar och hackar. Men minstingen, lillebror i familjen, är inte så liten längre. Faktiskt är han så stor att han fick vara själv hemma när jag drog iväg på ett möte på förmiddagen. Jag har tre olika konsertsamarbeten med Daga församling i Gnesta kommande månader och både ditt och datt avhandlades. Vad skönt det är med verkliga möten, en motvikt till allt man avhandlar per e-post och telefon. Tankar och beslut blir mycket tydligare. Och så är det trevligt att träffa andra människor ibland – tycker till och med jag som har svart bälte i att älska ensamhet! Ska skriva ett blogginlägg snart där jag snickisnackar om ensamhet och hur det kommer sig att jag trivs så bra med att vara själv.

När jag kom hem efter mötet fixade jag lunch till mig och mitt hostande barn och sen har jag tillbringat eftermiddagen med att snickra ihop flera konsertprogram och gått igenom tonarter på sånger jag behöver öva in. En arbetsinsats som passade som handen i vanten för mig just idag, då det hemmavarande barnet pockat lite på uppmärksamhet då och nu.

karin ericsson back vantar

Nu ska jag dra på mig vantar och gummistövlar och ta en språngmarsch ut till postlådan. Tjing för idag, på fredag kommer – surprise – FREDAGSTIPSET!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

handarbete

Har ägnat en timme åt att leta inspiration till min nya hemsida. Surfat runt och samlat in länkar, bilder och idéer om uppbyggnad, rubriker, form och färg. Nu får grejen marinera tills imorgon då det hela får en ny genomgång.

Att medvetet leta inspiration är aldrig lätt. I mitt fall betyder det att jag tar på mig mina kritiska glasögon och börjar värdera. Den verkliga, sanna inspirationen är den som bara ramlar över mig. Att inte kunna värja sig för ett uttryck – litet som stort – och att det sedan stannar kvar och någon slags känsla börjar gro.

Det är lätt att fastna i att känna sig sämre, tänka att ”det där kommer jag aldrig kunna göra lika bra” när man upplever andra människors färdigheter och kunskaper. Jag jobbar ständigt med att försöka vara öppen och nyfiken för att kunna bli inspirerad. Har jag den ingången blir min upplevelse av andra människor en helt annan.

Ett av mina livsmål är att inspirera andra människor genom min röst, sång och musik. Jag önskar förmedla värdet av att aktivt kunna välja att bli inspirerad istället för att låta sig dras ner av negativa tankar. Negativa tankar får lättare fäste och känns starkare än positiva tankar. Av naturen går vi in i försvarsposition, tänker att vi behöver skydda oss själva mot det negativa. Sedan jag blev medveten om detta känns det enklare att parera mörka tankar. Påminner mig själv ständigt att jag inte är mina tankar och att jag faktiskt kan styra vad jag tänker. Det är ansträngande att må bra, både i kropp och själ. Det krävs stora insatser för att maskineriet ska ta sig fram någorlunda friktionsfritt. Jag har längtat mycket efter att känna mig hel, stark, glad och levande igen. Och orka bli inspirerad. <3

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

Idag får ni säga hej till mitt alterego Britt-Marie! Hon tar på sig glasögon och läppstift och kryper fram när det är dags att göra, för mig, läskiga eller obehagliga saker. Prata i telefon med okända människor, skriva sälj-eposts, grabba tag i högar av papper där ovissheten om vad papperen egentligen betyder är stor osv. Har med andra ord en dag fylld av administrativt arbete. Tjo. Roligare än så blir det inte.

studio

Här inne har jag/Britt-Marie spenderat större delen av dagen. Mitt lilla hus. Min studio. Min singing cave. Tänkte att ni ska få titta in nån dag och se er omkring.

Ser i denna sidas statistik att det faktiskt är ett gäng som kikar in här då och då. Vill ni lämna ett avtryck i kommentarerna får ni väldigt gärna göra det. Det vore så intressant att veta vilka som hittar hit. <3

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email