Kategori: Musik

Det är måndag, vår och solen skiner. Jag precis varit på vårdcentralen i Gnesta och blivit uppkopplad mot en blodtrycksmätare då mitt blodtryck har svajjat lite hit och dit. Under en period i vintras var mitt blodtryck högt men då hade jag också feber i många veckor. Ändå sattes blodtrycksmedicin in – som jag inte alls mådde bra av visade det sig. Så jag slutade med den på eget bevåg och såg istället till att ha en blodtrycksmätare hemma och mitt tryck har varit bra. När jag däremot kommer till vårdcentraler eller sjukhus går min puls och mitt tryck per automatik upp. Lider av det s.k vitarocken-syndromet. Jag tycker det är jobbigt med vårdmiljöer oavsett vad mitt ärende är. En av mina läkarkontakter vill en gång för alla utesluta att mitt blodtryck är förhöjt så nu är jag inne i en 24-timmars mätning. Ett dygn med blodtrycksmanschett och en dosa som drar igång mätning var 20 min. Bara att hålla i och hålla ut. Spännande att prova nya saker men just denna grej? Nja. Not so much. Men jag hoppas på ett bra resultat. Jag jobbar hårt på att optimera min hälsa, må så bra jag bara kan.

kulningskurs karin ericsson back
Några av deltagarna vid kulningskursen provar sina röster!

Är rackarns glad över att mina uppdrag förra veckan landade så fint. Konsert i Björnlunda med min kör på tisdagen, fullsatt kyrka och sången fick verkligen fylla varje vrå. Glädjen hos publiken, kören, mig själv, den euforin går nästan att ta på, den är så stark!
I fredags spelade jag tillsammans med Simon Stålspets vid Fest i Flen, årets första utomhus-gig i solsken, skönt häng och bra flöde i vår musik. I lördags höll jag i en kulningskurs vid Sigridslunds café & handelsbod och fick möta elva starka, stolta kvinnor som modigt prövade sina röster och kastade sig ut i kulningsvärlden. Så himla häftigt! Och igår, söndag, klickade jag iväg ansökan om verksamhetsstöd för Irmelin till Statens Kulturråd. Tanken var att det skulle skett i torsdags men det gick helt enkelt inte. Jag var för trött och kände att jag inte mäktade med ännu en korrekturläsning av all text. Och det var rätt beslut, några dagars distans gjorde att jag verkligen kunde se alla kvalitéer ansökan innehåller.

Om förra veckan var fullmatad så är denna vecka inte alls det. Jag har inga konserter eller kurser och inga deadlines. Idag kommer jag administrera förra veckans arbete och ha ett telefonmöte om kommande uppdrag. Imorgon tisdag har jag avslutning med kören för terminen. Och under resterande veckan kommer jag arrangera några nya låtar och göra lite prov-inspelningar på sånger. Ska lägga sista handen vid webbsidans nya utformning och jag ska ge mig i kast med att sätta upp mitt nyhetsbrev. Ni är ett gäng som anmält er, så kul! Jag hoppas få ut första brevet inom några veckor. Vill du också ha mitt nyhetsbrev? Välkommen att anmäla dig! 

–> Vet att jag utlovade ett inlägg om vilka symtom jag hade när jag fick min diagnos giftstruma/graves. Det kommer! Behöver tryckutjämna lite innan jag skriver 🙂 På lördag, 25 maj, är det internationella sköldkörteldagen, och den firas på flera manifestationer runt om i landet. Läs mer på Sköldkörtelförbundets hemsida >>

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

stämgaffel

Imorgon gör jag en konsert tillsammans med min kör, Karins Änglar, som jag leder här på hemmaplan i Gnesta. Kl. 19.00 sjunger vi i Björnlunda kyrka, entrén är fri och kollekten frivillig. Ser mycket fram emot att få ledsaga kören genom alla sånger vi sjungit på under vårterminen. För nu är mitt arbete slut på sätt och vis. Under konserten är sångerna fria att leva och låta mellan mig, körsångarna och publiken. Det som händer händer.

För mig känns varje konsert som en belöning. All tid jag lagt ner på att repetera – själv eller ihop med andra – får fritt spelrum. Koncentrationen i musiken och lyssningen hos publiken är för mig magi, det är det jag vill åt. När jag var sjuk under 2018 var jag till en början övertygad om att jag skulle bryta ihop eftersom jag insåg att resan tillbaka till ett friskt liv skulle ta lång tid. Jag saknade att stå på scen, publika möten och den fokusering som artistlivet vanligtvis ger mig. Att arbeta som sångerska var mitt kall och utan sången var jag ingen.

Men jag lyckades vända på det hela. Jag kom underfund med att jag faktiskt är en värdefull person trots att jag inte sjunger. De dagar jag inte presterar någonting är jag ändå en människa och jag är viktigt för flera. Min familj och mina vänner finns för mig och jag finns för dem – även om jag ibland är liten, svag och sjuk. Och koncentration och fokus kan jag hitta i flera andra saker. Jag behöver inte sjunga för att vara en hel person. Sången betyder oerhört mycket för mig men jag kan överleva utan den. Om det kniper.

När jag insåg att min musikkarriär inte är på liv och död blev allt enklare. Min inställning till mitt arbete nu är tydligare och mer humant – jag älskar mitt arbete men ser det inte längre som mitt hundraprocentiga kall. Det är något jag gör. Inte den jag är. Jag har mer skinn på näsan och jag släpper på kontrollen och låter en del saker bara hända. Det löser sig. Ordnar sig. Jag njuter mer. Livet är skört. Och fantastiskt!

En av er som läser min blogg hörde av sig och frågade om jag kan skriva mer om vilka symtom jag hade när jag fick min diagnos. Jag återkommer med ett sånt inlägg i slutet av veckan. Det kommer ske en del uppdateringar med bloggen på denna sida närmsta dagarna. Strular något är det förhoppningsvis övergående.
Tjing!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

En liten omstart så här på vårkanten! Ny webbsida med nya bilder, uppdaterade texter och för mig också ett nytt verktyg att jobba med. WordPress. Jag är lite som en kalv på grönbete, så mycket att upptäcka! Och det kommer säkerligen ta ett tag innan jag kommit på hur allt fungerar. Hursomhelst – skalet är färdig och nu ska det fyllas med fler sånger, texter och inspiration! Jag har några timmars redigt copy+paste-arbete framför mig eftersom mina tidigare blogginlägg inte per automatik “hoppar” över hit… Och jag vill ha min story samlad. Kika gärna runt på sidan och välkommen tillbaka! Det kommer mera. <3

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

stämgaffel

…för jag preppar inför flytt! Min webbsida och blogg ska få en ny kostym och det kommer att ske inom några dagar bara. Så jag tar en bloggpaus. Saknar du mig finns jag på
Instagram @karinericssonback
och
Facebook @karinericssonback

Nu ska jag kirra en termosmugg med kaffe, samla ihop noterna och dra iväg till Björnlunda kyrka – dags för sista repetitionen innan konsert nästa vecka med mina kör-änglar. Så kul! Kom och lyssna om du har möjlighet.

Mer information om kören jag driver i Gnesta hittar du här >>
Kören Karins Änglar konsert

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

Västbjörka

Min torsdag började i långsamt mak i Västbjörka, en liten by en mil utanför Rättvik. Här bor min mamma och pappa sedan många år tillbaka. Har tillbringat massor av tid här, även om jag växte upp i centrala delarna av Rättvik. Mina morföräldrar bodde här när jag var en liten tös. Då hade jag koll på alla groparna i grusvägen, vilka som bjöd på bäst plask när det hade regnat etc. Viktiga saker när en är fem år.

Oftast har jag mina barn med mig när jag är i Västbjörka nuförtiden. Mer stök och bök då. Så passar på att njuta av lugnet. Fast saknar mina ungar nu. Moderskärleken svänger åt alla håll kan man lugnt säga. Ägnade förmiddagen åt att preppa inför kvällens stundande konsert. Kickade igång kroppen och fyllde lungorna med luft. Sval, frisk luft med doft av vår. Sjöng igenom de sånger jag kände behövde lite extra kärlek och omtanke.

På eftermiddagen sammanstrålade jag med Eva och Katti i Rättvik på Folkmusikens Hus. Vi soundcheckade och repade under nån timma. Träffade Mirja Palo som vi delade konsertkvällen med. Så fint möte! Underbart att få höra Mirjas poetiska texter, hennes varma trygga stämma och fantastiska spel på kantele. Irmelins konserthalva gick strålande, vi kände oss väldigt nöjda. Hade en underbar publik också. Tack alla ni som kom. Ni gav oss så mycket värme. <3

Fredagstipset? Vart tog det vägen? Jag hade möte med mig själv och bestämde mig för att pausa den idén ett tag. Kommer antagligen återuppta tipsandet i en ny tappning när min nya webbsida är i rullning. Jag provar mig fram här. Upptäcker och lär mig saker allteftersom. Tillåter mig att ändra mig.
Nu tar bloggen helg. Kärlek och sol till alla!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

Nu sitter jag på tåget mot Dalarna. Kaffe i handen och lugn, tyst kupé. SJ bjöd på en dryg timmes försening. Eller kanske ska jag säga förening. För jag hade sällskap av min fina sångsyster och Irmelin-kollega Eva Rune och hennes hundar Hera och Leo, riktiga små sötnosar. Vi har en del att ta igen jag och Eva eftersom vi inte setts på länge. Vi har hörts av via telefon och så under senaste dryga året. Men det är inte samma sak som att dela bänk på en perrong i väntan på tåget. En försening kan ibland bli en förening. Fint att tänka så, tack SJ!

Irmelin
Foto: Patrik Bonnet

Känner mig rackarns positiv just nu, antagligen för att jag sjungit flera timmar idag med donnorna här ovan, Katarina Söderlund och Eva Rune. Oh my. Mitt hjärta slår dubbla volter! Vi har repat idag i Stockholm för imorgon gör vi en konsert på Folkmusikens Hus i Rättvik. Det är skälet till att jag nu åker tåg med slutdestination Rättvik!

Alltså, glädjen jag känner över att få sjunga med Irmelin går inte att beskriva med ord. Det är magi för mig. Jag har sjungit i denna grupp i snart 20 år och jag säger som Eva sa idag: “Jag känner mig stolt över det vi gör”. Så sant. Raka, stolta, starka och klara toner. Ett kvinnligt företagande och engagemang som absolut inte varit spikrakt men det har tuffat på. Ibland mer, ibland mindre. Jag hoppas att Irmelin får finnas i minst 20 år till.

Nu blir det batch-working här på tåget. Jag ska skriva på nya sångtexter och komma upp med nya idéer till blogginlägg och sociala medier. Klara, färdiga, gå!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

Idag firas World Voice Day. En dag för att uppmärksamma rösten, vårt viktigaste verktyg när det gäller kommunikation. Det anordnas olika typer av röstevenemang; föreläsningar, konserter, workshops etc. över hela världen. Jag har under många år varit engagerad vid tillställningar där jag sjungit och framfört kulning men i år har jag firat lite mer på mitt eget hörn.

Gryts kyrka

Karin Ericsson Back

Började min dag med att styra kosan mot Gryt för att repetera i kyrkan inför lördagnattens midnattsmässa som jag ska sjunga på. Den korta bilresan dit har alltid en slags magi över sig. Första gången jag upplevde det sörmländska landskapet och naturen på riktigt var nämligen på just den sträckan, bilvägen mellan Gnesta och Gryt. Snart 20 år sedan är det nu, jag var inbjuden att sjunga vid Kammarmusikfestivalen i Gryt och blev hämtad vid pendeltågsstationen i Gnesta. Tänkte att “här skulle jag kunna tänka mig att bo, påminner om Dalarna men ändå nära till stan…”. När jag några år senare träffade en kille från Gnesta var saken biff! Nu kan jag inte tänka mig att bo någon annanstans. Och inte ha nån annan kille heller för den delen.

Gryts kyrka Stjärnhov

Vi, jag och Mari som är kantor i Daga församling, repade på musiken några timmar och pratade ihop oss om tågordningen på alla olika delar i mässan. Gryts kyrka är så fin och bra att sjunga i, lagom akustik, det blir inte “grötigt” som det lätt kan bli i större kyrkor. Jag ska bl a. premiär-sjunga a cappella i kyrkan med min loop-pedal. Kommer att spela in min själv under konserten och sedan lägga på sångstämmor så att jag blir som en hel vokalensemble. Jag har använt loop-pedal tidigare men då alltid tillsammans med instrument. Detta blir något annat. Mer avskalat.

gryts kyrka stjärnhov

Hade tänkt fotografera mer i kyrkan än vad jag gjorde men musiken fick all min uppmärksamhet, med rätta. Så underbart att hitta tillbaka och känna fokus och total närvaro i musiken igen. My favorite thing.

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

kulning karin ericsson back

–> Inlägget innehåller reklam för min egen kursverksamhet

Idag vill jag tipsa om att det går fint att anmäla sig till kurser i kulning som jag håller i maj och juli. Kulning är ett maxat uttryck, en röstteknik alla kan lära sig. Om du vågar kasta dig ut och fokuserat provar och undersöker din röst kommer du garanterat få en häftig upplevelse. Kulning ger, efter en tids övning, möjlighet att släppa på spänningar i din kropp. Hjälper dig att kanalisera din kraft. Låter kanske flummigt men får man bara snurr på tekniken är det lätt att bli beroende. Och det är så himla roligt! Alltså lyckan att vara ute i skogen, ensam eller med en vän, och ropa sig varm. Vilken rikedom.

Aktuella datum för kurser under 2019:
4 maj, Kulturama, Stockholm
18 maj, Sigridslunds Café & Handelsbod, Årdala, Sparreholm, Sörmland
3-4 juli, Boda, Rättvik, Dalarna
23-25 juli, Korrö Folkmusikfestival, Småland – OBS! Denna kurs är i vokal folkmusik, mer sångbaserad, men kulning ingår också!

Här finns mer info om respektive kurs >>

Vid mina kurser får du garanterat lära dig mer om din röst. Inga förkunskaper krävs, bara lust till att sjunga och prova kulning. Du får med dig röstövningar, tanke-verktyg och kunskap så att du kan fortsätta jobba med din röst hemma. Jag lär ut allt “by heart” – alltså på gehör. Inga papper, noter eller annat material används utan det är lyssna-härma som gäller. Ta gärna med dig något att spela in på, ex mobiltelefon och en anteckningsbok. Under kursens gång varvar vi kulning och rop med sång och mjuka röstljud. Jag lär ut sångslingor som vi sedan provar i kulningsläge.

Vill du veta mer om vad kulning är och hur jag började min kulningskarriär så hittar du det här >>

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

karin ericsson back

Har ägnat större delen av dagen åt att sjunga på repertoar inför kommande konserter, speciellt den med min vokaltrio Irmelin. Situationen är lite speciell eftersom jag repeterar in de sångstämmor min kollega Maria vanligtvis gör då hon inte kommer vara med på konserten. Istället kommer Katarina, som vikarierade för mig under 2018, att vara med på konserten. Och för att hon inte ska bli gråhårig av att lära sig nya stämmor igen så har jag fått den uppgiften. Jag är mer bekant med materialet så det är rätt enkelt att lära in. Och kul! Ser mycket fram emot att ge sångerna nytt liv nästa vecka då vi ska repetera på trio.
På min facebook-sida finns ett filmklipp från dagen >>

Det jag får arbeta mest med är texterna. Tonerna finns ofta klockrena i min kropp – även om det är stämmor jag inte sjungit förut. Jag kan liksom höra Marias röst inom mig. En väldigt häftig känsla. Så, mer textpluggeri är på tapeten! Det som funkar bäst för mig är att lära mig text när jag promenerar. I med lurarna i öronen och lyssna på det som ska läras in. Finns det inte inspelat gör jag enklare inspelningar själv. Sen blir det en del tid vid pianot också, kollar tonalitet och intonation mellan de olika stämmorna. Lite som att lägga ett pussel.

Jag har sjungit med Irmelin i snart 20 år, jag var med och bildade trion under mitt andra år vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm 1999. Andra grupper och samarbeten har kommit och gått men Irmelin har stått stark genom åren – även om vi haft små dippar såklart. Men det har, i alla fall inte hos mig, funnits någon tvekan om att fortsätta. Vi borde verkligen ställa till med stor-baluns och fira våra 20 år som grupp men vi behöver få lite mer luft under vingarna, samla kraft och göra en nystart först.
Mer om min vokaltrio Irmelin finns här >>

Over and out för idag, tjing!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

karin ericsson back

Det här är ett av mina allra första minnen. Jag är fem år och Carola har vunnit melodifestivalen. Den gula tröjan är made in Italy, 100 % akryl. Byxorna har antagligen min mamma sytt och sandalerna, med klack, införskaffades på NK i Stockholm för dyra pengar. Jag hade fått en bättre begagnad ask blå ögonskugga och läppstift av min faster Eva. Men viktigast var självkart mikrofonen och att jag fick sjunga. Uppflugen på min pappas egentillverkade pingisbord nere i källaren i vårt hobbyrum, höll jag hov.

Som jag minns det, kände jag redan 1983 när jag var fem år, att sång var min grej. Jag var väldigt reserverad mot allt och alla när jag var liten. Sjukligt blyg helt enkelt. Lekte helst själv och uppskattade redan då att vara ensam. Men när det kom till sång, då ville jag att andra skulle lyssna. Framförallt lyssna – titta på mig var en annan sak. Ibland hade jag konsert inne på mitt rum och publiken fick snällt sitta ute i vardagsrummet och spetsa sina öron för att höra min sång. Uppfylld av koncentration och musikmagi kände jag mig hel när jag ensam, i mitt rum, sjöng för hela världen.

En annan viktig händelse kom några år senare. Det var sommar, sol och jippot Tisdagskul gick av stapeln i Rättvik. Ett gäng ungdomar, rätt många år äldre än mig, hade något slags framträdande – jag minns inte exakt vad de gjorde. Men jag kommer ihåg vad jag tänkte. Det där vill jag också göra! Där och då insåg jag, för att ta mig upp på scenen behövde jag krypa ur min bubbla som jag så gärna ville vara i. Ta för mig mer och visa hela mig.

Lite i taget klev jag utanför min komfort-zon och det stod inte på förrän jag propsade på att få spela och sjunga solo när musikskolan i Rättvik hade en konsert i kyrkan. Och det var något jag gått och laddat för själv, när det var 10 minuter kvar tills konserten skulle börja stegade jag fram till dåvarande rektorn och sa – hörrudu, jag tänkte sjunga den här! –  och visade upp noterna. En stund senare satt jag vid flygeln och sjöng och spelade “Music of the Night” ur Fantomen på operan för en fullsatt kyrka.
Goal!

gul tröja

Självklart har jag kvar min gula Carolatröja, den har en hedersplats i min studio. Den påminner mig om hur fenomenalt grundad jag är i mitt livs val – att jag redan vid fem års ålder kände att det vilade något magiskt över att sjunga. Att jag har valt att ägna mig helhjärtat åt sång, använda min röst. Jag är väldigt glad att tröjan finns kvar hos mig. Den peppar mig när jag behöver det och den får mig att våga ta stora språng och anta nya utmaningar.

gul tröja

Tack till Carola, tröjan och mitt 5-åriga, blyga jag, som vågade våga blomma. <3

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email