Kategori: När jag var sjuk

Stämbandsförlamning – DEL 1 hittar du här >>

Dagarna efter den första operationen minns jag knappt. Jag gjorde inte många knop eftersom jag var påverkad av medicinen som skulle påskynda läkningen av mitt stämband. Få det att kicka igång igen. Jag vilade, gjorde fysiska små övningar för att inte min hals och nacke skulle stelna till efter operationen, käkade isglass och soppa. Jag medicinerade tre gånger per dag och vid varje tillfälle blev jag sängliggandes i minst en timme då mitt blodtryck sjönk, jag blev darrig, ostadig och mådde illa. Ligga still och blunda var det enda jag kunde göra.

Knappt två veckor efter operationen fick jag feber och min hals svullnade upp. Jag åkte in till Karolinska och fick träffa en jourläkare som satte mig på en kur antibiotika. Det var helg och kirurgen som opererat mig var inte i tjänst. Blev hemskickad och ombedd att återkomma efter helgen. Antibiotikan hjälpte inte alls. Två dagar senare blev det en ny tur till Karolinska och denna gången blev jag inlagd eftersom min hals var ännu mer svullen och det behövde utredas varför.

Den avdelning jag egentligen tillhörde var fullbelagd så jag blev inbokad på patienthotellet. Men efter att jag varit en hang-around patient på diverse provtagningar under några timmar bedömdes jag behöva mer tillsyn än vad patienthotellet kunde erbjuda så jag blev inskriven på en avdelning för cancersjuka patienter. Fick dela rum med en kvinna som var riktigt, riktigt illa därann. Hon var sällskapssjuk och jag minns att jag tänkte att är det nån gång läge att jag bjussar på mig själv så är det nog nu. Så vi pratade om ditt och datt, hon om sin historia, jag om min. Ett möte i natten. Värmeböljan hade nyss dragit in över Sverige och vi blev välsignade med en surrande bordsfläkt. Vi slumrade emellan blodtrycksmätningar, benmassage och stödstrumpepåtagning. Jag önskar så att det gick väl för min rumskamrat, att hon repade sig från sin helvets-jävla-skit-cancer.

 

Efter en lång och mestadels vaken sjukhusnatt kom det på förmiddagen en öron- näsa- halsläkare till min säng. Hen hade med sig ett mobilt kameraverktyg för att kunna undersöka mina stämband. Och det såg bra ut – båda stämbanden rörde på sig och det såg inte ut att finnas några permanenta skador. Det beskedet. Den lättnaden. En stor sten lossnade från mitt hjärta! Det bestämdes raskt att jag kunde sluta ta den jobbiga medicinen och på mindre än 6 timmar kände jag mig mycket piggare.

Men. Min hals var fortfarande svullen och vid en ultraljudsundersökning senare på dagen så visade det sig att den halva av sköldskörteln som fanns kvar löpte amok. Jag hade en form av tyreoidit, en inflammation som gör att sköldkörteln släpper ut upplagrat hormon. Ett sista flämtande försök till att vara produktiv. Eftersom mina stämband var igång igen bestämdes att en andra operation, för att avlägsna resterande delen av sköldkörteln, skulle äga rum den 14 juni.

Jag levde i nån slags förnekelse över att jag skulle operera mig en gång till. Alla runt ikring mig försökte vara peppande och på-hejande men det bet inte på mig. Jag var såklart glad för att mina stämband fungerade igen men jag kände stor oro och hade ångest över att något skulle hända även under den andra operationen.

Men det gjorde det inte. Andra operationen gick bra och redan dagen efter kände jag att denna återhämtning kommer vara så mycket enklare än den efter första operationen. Ingen jobbig medicin som ställde till det med mitt mående, stämbanden var intakta, det kändes så mycket lättare att blicka framåt. Utåt. Uppåt!

Jag kommer skriva en tredje del om mitt stämband. En del om rehabilitering, hur jag hittade tillbaka till min röst och de fantastiska människor som hjälpte mig på den vägen.

Nu tar bloggen helg, tjing!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

stämbandsförlamning

Jag minns vad jag tänkte när jag tog denna bild.

“Om jag nånsin återvänder till något slags kreativt liv igen kommer jag antagligen vilja skriva eller sjunga något om hur jag känner mig i den här stunden. Jag behöver minnas. Jag tar en bild.”

Nedbäddad i en sjukhussäng på Karoliska i Stockholm den 2 maj 2018. Iförd en urtvättad nattskjorta av märket Landstinget försöker jag fokusera på att andas för att syresätta min kropp. Det ligger fem andra personer på samma sal som jag, de pratar med varann och mumsar på kvällsfikat. Alla har de genomgått samma operation som jag. Ändå mår vi så olika. De har fått sina sköldkörtlar bortopererade, jag har halva min kvar eftersom ingreppet avbröts. Mitt vänstra stämband förlamandes under operationen. Den kloka kirurgen, väl införstådd i min rädsla för att drabbas av just stämbandsförlamning, tog inga risker utan avbröt operationen.

Jag har blivit satt på en medicin som ska boosta cellförnyelsen och förhoppningsvis påskynda läkningen av stämbandet. Medicinen sänker mitt blodtryck och gör mig illamående. Varje gång jag sväljer känns det som det sitter ett rakblad i halsen. Men det är inte det värsta. Det värsta är att jag känner hur min röst sviker mig när jag pratar, trots att all vårdpersonal vänligt påpekar att min röst låter så fin. Helt naturlig. Som vanligt. “Du kommer säkert att bli opererad imorgon igen” säger en sjuksköterska. Men jag känner ju min röst så väl och vet att så här ska det inte vara. Vetskapen om att jag kommer behöva gå igenom en till operation känns övermäktig. Försöker skjuta undan de tankarna, fokuserar på att andas.

Morgonen därpå är det dags för undersökning av mina stämband. En kamera skickas ner via näsan och jag får säga de obligatoriska “da da” och “ba ba”. “Konstigt” tycker läkaren. “Din röst låter normal men jag ser ju att ditt vänstra stämband är helt stilla. Jag ska gå och hämta en kollega”. Den nya läkaren konstaterar också att jag, stämbandsförlamning till trots, fonerar på ett sätt som gör att rösten fungerar.

Jag kommer tillbaka till avdelningen och möter kirurgen som berättar att operationen blir uppskjuten, mitt stämband behöver komma igång igen innan de kan slutföra vad de påbörjat. Jag känner hur jag faller nedåt, bakåt, en fullständig mental krasch. Orkar inte att ännu en gång vänta på något som ska hända men inte veta när det ska hända. Jag har redan levt i vakum i ett halvår. Kirurgen inser mitt dilemma och ger mig raskt ett nytt operationsdatum. “Vi siktar på 15 juni Karin”, säger hen. “Och jag förstår att du är förtvivlad, det är jag med. Men vi kommer att fixa detta, du kommer bli bra”.

Känner att jag behöver dela upp min storytelling om mitt ledsna stämband för det är jobbigt att skriva ner detta. Men värt och viktigt. För mig själv. Och förhoppningsvis för flera andra. Under mitt sjukår 2018 har jag stärkts, många gånger, av att höra olika människor berätta om svåra saker de upplevt. Hur de har varit långt nere under ytan. Hur de har tagit sig upp. Hur de har format sina liv igen. Hur det känns när livet återvänder.

Jag var inte speciellt glad under 2018. Absolut inte lycklig. För jag kunde inte sjunga. Men jag upptäckte att jag kände mening med livet ändå. Och det är mycket mer värt än att vara lycklig. För lycka kan omöjligt vara en konstant känsla, det ruset orkar man inte vara i under en längre period. Lyckan kommer och går. Att känna mening är något större. För mig handlar det om att känna att jag trivs med mig själv och att jag vill finnas till för andra människor. Kunna glädjas med andra och inspireras av andra. Hitta energi och påfyllnad i naturen. Lyssna till musik, bli berörd av olika slags konstformer. Orka förundras över små saker.

Min starkaste drivkraft är att jag alltid har ambitionen. Den kraften har varit min livlina genom allt tungt. När jag var som sjukast var jag i princip handligsförlamad till det mesta men någonstans inom mig fanns ambitionskänslan kvar. Jag samlade på ord, skrev ner dem, spelade in 5-sekunders tagningar med hummande ljud i telefonens röstmemo. Tänkte att jag spar detta till sen. Till och med när jag låg där i sjukhussängen och kände starkt att jag nog aldrig mer kommer kunna sjunga. Då fanns där en liten, liten ambition som pyrde på lägstanivå.
Jag tar en bild. Så jag kommer ihåg.

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

Karin Ericsson Back

Känner att jag börjar få en viss distans till allt jobbigt livet bjussade på under 2018. Det är inte lika påfrestande att prata om det längre, det finns inte lika närvarande i mitt medvetande hela tiden. Träffade en person för ett tag sedan som varit igenom ungefär samma förlopp som jag – giftstruma, medicinering, operationer och sedan en knölig väg tillbaka. Att vara i de där perioderna när man går och väntar på nästa steg, fast man vet inte vad steget är. Det är så sjukt jobbigt. Det pratade vi om. Och det kändes bra att få dela tankar och upplevelser. Hur det är att vara i ett kraftigt hypertyreos-tillstånd är svårt att förstå om man själv inte har varit där.

Jag kommer arbeta en del framöver med att skriva sångtexter och jag vill hitta nya ingångar. Historier, tillstånd, livsöden. Ord och berättelser om hur det är att gå igenom något svårt, komma ut på andra sidan och vilja ge något tillbaka. Känner så starkt att det är där jag är just nu. Jag har haft stora motgångar och klarat av dem. Nu vill jag ge något tillbaka.

Om du skulle känna lust till att dela med dig av någon form av text – kort, lång, i dikt- eller punktform etc. – får du väldigt gärna kontakta mig. Använd kontaktformuläret eller eposta mig på karin@karineb.se

Mitt nya projekt har just nu titeln VISHETEN och det kan ta vägen lite vart som helst eftersom det är jag som formar det. Från och med att jag kliver upp på morgonen tills jag somnar finns det hos mig. Vet inte riktigt hur jag kommer göra det, vet bara att jag kommer göra det. <3

Nu behåller vi den sköna vårkänslan trots att kylan har smugit sig tillbaka, eller hur? Ha det fint, tjing!

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

karin ericsson back

För exakt två år sedan just idag, var jag på väg hem från en turné med vokaltrion Irmelin. Vi hade spelat vår barnföreställning Flyttfåglarna, haft några riktigt fina dagar tillsammans. På lördagseftermiddagen rattade jag bilen hemåt Gnesta. I Järna stannande jag för att tanka och köpa en kaffe. Ute på vägen igen tänkte jag på härligheten i att få komma hem till min familj.

Plötsligt kör det ut en bil framför mig. Jag hinner tänka ”nej” och trampar hårt på bromspedalen. Sen smäller det. Obarmhärtigt hårt. En kraft jag aldrig tidigare känt. Airbagen löser ut. Det går några sekunder. Jag ser att det ryker från motorhuven på min bil och tänker att jag behöver ta mig ut. Att det nog brinner. Jag får av mig bilbältet. Min kropp känns så lätt, som en fjäder. Men jag har ändå svårt att röra mig, svårt att andas.

Minns att det snabbt kommer fram två personer till mig, en man och en kvinna. De tar mina armar och leder mig till en bil och sätter mig i baksätet. Mannen pratar med mig hela tiden, ber mig andas lugnt, titta honom i ögonen, andas. Andas. Någon har fått tag på min mobil och ringer till min man och berättar för honom att det har skett en bilolycka. Snabbt kommer vårdpersonal och sätter dropp, kollar blodtryck, puls. Det smärtar över min bröstkorg. De misstänker inre blödningar och snabbt tas det beslut om att stabilisera upp mig på en bår och åka till traumaenheten på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Allt svartnar, jag blir nerdrogad för att de ska kunna flytta mig. Jag hör röster som talar väldigt starkt, det känns som jag åker bergodalbana, allt är grafiskt: svart-vitt, rektangulära former far framför mina ögon. Jag tänker att jag nog är död nu, fast det vore konstigt för jag är väl inte skadad? Plötsligt ligger jag hemma i min sons säng och läser saga för honom. Så, nu är allt bra.

Jag vaknar upp i ambulansen. Känns som att jag ligger och balanserar på en planka. Säger att jag är på väg att ramla ner men en röst svarar att det inte är någon fara. Framme på sjukhuset går allt snabbt. Från ambulansen raka vägen in till ett undersökningsrum. Minst åtta personer står runt om mig, mina kläder klipps upp och dras av, händer och olika instrument löper över hela min kropp. Jag skickas in på röntgen och får frågan om jag tidigare haft någon sjukdom i min sköldkörtel. Jag svarar ja. Sen pumpas kontrastvätska in i min kropp och jag åker in i tunneln.

Jag klarade mig bra. Ett stort, ömt hematom (blodutgjutning) på magen och en spricka i vänster nyckelben – klassiska bilbältesskador. Jag fick stanna ett dygn på sjukhuset för observation, sen åkte jag till Smedsta. Ett dygn försenad kom jag hem till min familj, lite tilltufsad men förhållandevis hel. Efter några veckor var jag fysiskt okej igen även om det tog tid att komma igång med bilkörningen. Tidigare har jag gillat att köra bil, det gör jag inte på samma sätt längre. Vissa dagar är jobbigare än andra. Kan jag välja bort att köra bil gör jag det.

Personen som körde ut framför mig blev åtalad och dömd. Hen hade väjningsplikt men i drogruset försvann den skyldigheten. Jag valde att inte väcka åtal från mitt håll, orkade inte gå igenom den proceduren. Jag ville bara vidare. Bilen jag körde hamnade på skroten. Jag är glad att jag inte gjorde det.

Några månader senare började jag känna att någonting var fel i min kropp. Jag kände mig orolig, varm. Lite ångest. Svårt att koncentrera mig. Det var aldrig någon i vårdpersonalen i samband med bilolyckan som informerade mig om att får man kontrastvätska i samband med röntgen kan det kicka igång en överproduktion av sköldkörtelhormon – speciellt om man tidigare har medicinerat bort just det. Därför hann jag bli rejält dålig innan jag fick en diagnos. Hade flera kontakter med vården där jag blev hemskickad med hostmedicin. Mina symptom på hypertyreos viftades bort. Läkarna jag träffade tyckte jag var jobbig och överdriven. Inte förrän fjärde gången jag sökte läkarvård blev jag lyssnad på och fick ta relevanta prover.

Jag djupt tacksam över hur den svenska akutsjukvården fungerar, den jag upplevde i samband med bilolyckan. Men eftersom vården inom sköldkörtelrelaterade problem behöver uppdateras och förbättras kommer jag fortsätta uppmärksamma det. Mer info om vårdupproret “De vårdlösa” finns på Sköldkörtelförbundets hemsida >>

Om du är intresserad av att läsa mina tidigare inlägg om graves sjukdom och min sköldkörtelresa hittar du dem här, här och här.

Tack för att du läser min blogg! <3

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

karin ericsson back

Eftersom jag var borta och sjuk under hela 2018 hänger fortfarande frågan ”hur mår du nu?” i luften allt som oftast. Och just nu mår jag faktiskt riktigt bra! Framförallt känner jag att jag orkar med en rätt fullmatad dag och jag kommer snabbt till ro när det är dags att sova. Och sömnen hjälper! Jag är för det mesta ganska pigg när jag vaknar på morgonen. För bara några månader sedan hade jag svårt att komma till ro, vaknade titt som tätt med hjärtklappning och en känsla av att något var fel i kroppen. Om jag väl sov så var jag ändå dödstrött när jag vaknade. Det känns så befriande att jag har tagit mig ur detta gissel och att livet i mig har återvänt.

Jag har tänk dela med mig av mina upplevelser runt hypertyreosen, Graves sjukdom, operationer och stämbandsförlamning. Men just nu njuter jag så himla mycket av att känna mig frisk och alert. Jag har skrivit spaltmeter av texter som handlar om min sköldkörtel och jag vill sprida dem, det får bara dröja lite. Jag marinerar mina ord och bearbetar i tystnad, blir kanske ännu mer intressant läsning då?

Tipsar er som är intresserade att gå in på Sköldkörtelförbundets hemsida och uppdatera er på det senaste som händer inom förbundets satsning ”De Vårdlösa” – för nu börjar det verkligen hända grejer! Även om jag mår bra nu och min medicinering verkar fungera så finns det inga garantier för att jag kommer må tipp-topp i framtiden. Det är så viktigt att lyfta förbundets satsning ”De Vårdlösa” för det berör så väldigt många människor. Bli gärna medlem eller skänk en gåva om du har möjlighet. Du har säkerligen flera i din närhet som har en sköldkörtelrelaterad sjukdom – uttalad eller dold.

Nu ska jag dra iväg på repetition med min fina kör här i Gnesta! <3

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

Sommaren 2011, veckan efter midsommar, jobbade jag med Låtläger Sörmland. Ett 40-tal ungdomar, kursgård, fantastiska kollegor, folkmusik i massor, strålande väder, bad, god mat – rätt perfectemundo kort och gott. Jag undervisade i sång och ensemblespel men helst ville jag tillbringa tid i kylrummet innanför köket. Något var fel. Jag var ohemult varm och trött men hade ändå svårt att sova. En pulserande, tryckande känsla kom inifrån mig själv och kylrummet var räddningen. Svalt, mörkt, tyst.

Låtlägerveckan tog slut och jag kom hem och vilade. Hade inga måsten men var ändå grymt stressad. Över vad? Jag förstod inte. Några veckor senare drog jag till Spanien med familjen. Där tillbringade jag mest tid i sovrummet med alla gardiner fördragna.
Nu hade huvudvärken from hell tillkommit och hjärtklappning. När vi var på väg hem till Sverige fick jag ett utbrott på flygplatsen när vi stod i boarding-kön. Jag ifrågasatte med hög röst och fäktande armar ventilationen och den uppenbara avsaknaden av air-condition. Jag var så varm. Arg. Och omänskligt trött, seg och ofokuserad men ändå stressad.

Märkligt nog så sökte jag inte vård direkt när jag kom hem. Vi for istället vidare till Dalarna för att hälsa på min släkt. Några dagar in på besöket märkte jag sent en kväll att min puls var väldigt hög. Vad jag än gjorde gick den inte ner, låg på 130 slag/min.
Morgonen därpå åkte jag in akut till Mora lasarett för undersökning. Läkaren jag träffade misstänkte hypertyreos (överproduktion av sköldkörtelhormon) direkt men hänvisade mig till vårdcentralen för provtagning.

graves sjukdom giftstruma

Efter besök på vårdcentralen fick jag betablockerare för att ta ner min puls och order om att vila. När jag kom hem till Gnesta blev jag inskriven på Medicinkliniken vid Nyköpings lasarett. Där fick jag diagnosen Graves sjukdom/Giftstruma – mer info här >>

Medicinsk behandling rullade igång i tablettform med Thacapzol. Thacapzol “stänger av” sköldkörteln och produktionen av hormon. Efter några veckor fick jag börja ta Levaxin som är syntetiskt framställt sköldkörtelhormon – tyroxin, T4. Jag fick fortsätta ta betablockerare ett bra tag då mitt hjärta fortsatte rusa och pulsen var väldigt hård.

I dryga två år medicinerade jag med Thacapzol och Levaxin. På dessa år sjönk de antikroppar som min kropp själv börjat producera ner till nästan noll-strecket. Jag gick av medicinerna, fick gå på täta provtagningar för att kolla mina hormonnivåer och mina värden höll sig där de skulle. Jag var frisk.

Vi är idag många människor som lever med sjukdomar relaterade till sköldkörteln.
En del får hjälp och blir friska. Andra kämpar hårt för att råda bot på det som är fel. Sköldkörtelförbundet driver kampanjen De vårdlösa som syftar till att belysa den problematik som finns inom vården av sköldkörtelsjuka i Sverige idag. 92 000 mår dåligt trots behandling och 46 000 är för sjuka för att arbeta. Det finns också ett stort mörkertal av människor som lever med hormonavvikelser utan att veta om det, som blir felaktigt diagnostiserade och felmedicinerade.

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email

Att starta upp bloggandet igen har för mig varit en lång startsträcka. Jag bloggade konsekvent nästan varje dag under drygt ett år när mitt yngsta barn var litet. Det var så härligt lustfyllt att skriva av sig och det gav mina föräldradagar en större mening mellan bebis och allt som hör därtill. Just idag fyller min yngsta 9 år så det var alltså rätt längesen mitt tangentbord glödde för jämnan. Lite sporadiskt bloggande har det blivit under åren men jag har aldrig lagt ner någon större tid och kraft på det.

Those were the days… Min son kör tåget ända in i köket 2012. Bild hämtad från min gamla blogg “Mamma K och världen” – den finns inte kvar publikt på nätet men jag har sparat allt. Fina minnen.

 

Hursomhelst – jag har saknat det. Bloggandet. Skrivandet. Formulerandet och funderandet. Att skriva mina tankar gör mig närvarande och levande på ett skönt sätt. Och jag har varit allt annat än just levande under det senaste året. 2018 försvann i en hopplös dimma. Det ljusnade lite under oktober och november men sen blev det dimmigt igen.

Jag har varit sjukskriven i över ett år, helt borta från mitt jobb som sångerska, yrket jag passionerat utövar. När jag var liten sjöng jag redan innan jag kunde prata och sången har varit mitt kall i över 20 år. Onsdagen den 2 maj 2018 vaknade jag upp efter en operation och fick veta att jag drabbats av stämbandsförlamning. Ridån gick ner obeskrivligt hårt efter det beskedet kan jag säga.

Nu vill jag flyga igen! Sjunga, leva, skapa, vara en bra förälder och förebild, upptäcka och lära mig nya saker. Jag vill låta mig inspireras av alla fantastiska människor jag möter var jag än vänder mig. Jag vill dela med mig av min musik till alla som vill lyssna. Jag vill berätta om hur det var när min sköldkörtel blev sjuk och jag med den. Hur jag har tacklat och parerat sorg, ilska och uppgivenhet som genomsyrat mitt liv under en längre tid. Det finns så många människor som lever med sjukdom i sköldkörteln och aldrig får den hjälp de behöver. En del vet inte ens om att det är en sköldkörtelrelaterad sjukdom de lider av.

Jag är ingen läkare eller expert. Eller jo – förresten – jag är expert på mig själv, min kropp och min historia. Denna blogg kommer genom ord, musik och mina upptäckter om hur jag vill leva mitt liv bjussa på en massa saker. Jag ser fram emot många nya, spännande och intressanta möten och dialoger. Det vore synd och skam att vänta tills blogg-layouten är perfekt, för det blir den aldrig. Nu börjar jag.

Försöker förlika mig med att jag har en ny form på min haka och ett 10 cm ärr som löper rakt över halsen. Jag provar just nu Spotner – Scar Gel. Och tejpar över när jag är i sol. —> Någon som har en mirakelkur på hur man blir av med ärr?

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på email